Många säger till mig att jag verkar lugnare och mer harmonisk..

....Och det är sant!!!
I helgen var jag hemma i Ryd. Det gick otroligt fort. Och var otroligt behagligt. Nu när jag blivit lite mer energisk och lite mindre buhu skall jag allt komma hem oftare.

Jag har och Barbara har blivit kära i samma kille. Det är sångaren i Maccabees. Och vi skall se dem imorn! Åhhh!! Längtar. Vi åker bil till Milano med Robi och någon kompis till honom, går på konsert tillsammans och sedan åker jag och Barbara och sover hos en kompis till henne. På lördag skall jag till H&M i Milano (svennigt) och sedan åker vi hem. Här är det helgdagar och jag behöver inte gå till skolan innan onsdag och det är tur för jag har ton att plugga. Just nu pluggar jag mest klinisk psykologi. Det är ett av mina favoritämnen.

Hmmm...vad har mer hänt? Jag och Mari har kommit ihop oss lite om några grejor men inget som inte gick att lösa. Man blir trött bara. Och så har vi haft mögel i huset men det är också löst nu och idag kom de och målade med ett anti-mögelmedel på väggarna.

Här får ni en låt också:

killar med gitarr

Jag vet att det verkligen är på tiden att jag skriver någonting här... Dålig disciplin från mina sida. Och nu, när jag till och med har lust att skriva lite, så hinner jag inte! Mina nya favorit-killar får föra min talan tills vidare. Jag skall se dem den 4 i Milano! Maccabees, Editors och Winter sleep (nej jag vet inte vilken den sista gruppen är...). Jag och Barbara... och Robi (???!! Maris gamla sambo, alltså inte Han, men den andre!)

Send your own ElfYourself eCards

no nooo more suger left....

Världens snyggaste tjej och förra terminen theme song.

nytt hår!!

Barbara har också klippt sig!

Till Saris

out on the rolling sea

Idag är det kallt. Jag har tänkt mycket på hur det skulle bli när det skulle bli höst och kallt och sedan skulle det bli vinter och ännu värre. Det har varit mycket tänkande, ganska mycket pratande och, som vanligt, väldigt lite verkstad. Snart är det dags att sätta på elementen och vi som skulle isolera fönster, hänga upp draperier framför dörrar, fixa mattor till golven etc etc. Vi har iallafall en ny vägg som bara skall få ett extra lager frigolit och något snyggt tyg. Förhoppningsvis kommer det göra källaren lite varmare.
  Och idag när det helt plötsligt var kallt tänkte jag också på hur snabbt det går. Nyss var jag vid havet. Och inte alls långt innan det satt jag in en lägenhet långt utanför stan och pluggade socialpsykologi.Och strax innan det bodde jag i ett annat land, hemma hos min mamma och pappa - bodde nästan granne med Shilan och Angelica som är det finaste Linköpings Universitet gett mig. Och typ ett ögonblick innan det bodde jag och Sara i Rom och jag dejtade en amerikan som gillar att stäppa. Tiden går så himla fort och ibland vill jag bara stanna upp och inse allt jag har. Jag vill skrika till moderjord/universum/människorna eller vad det nu är, att tiden går för fort och jag halkar efter. Snart fyller jag 23, och jag vet - jag är fortfarande ung och nya tonåren är mellan 20-30, men det känns inte så kul. Jag hade tänkt att jag skulle vara på något annat sätt vid 23. Klokare, lugnare, med en plan. Nu är jag snart 23 och mer förvirrad än någonsin.

Ikväll kommer Mami <3

a me basta il sole

Igår:

Idag:

läget under kontroll

Härom dagen fick jag mail-svar från en kär vän. Trots att mailet jag själv skrivit var en aning rörigt fick jag kommentaren "Du verkar ha koll på saker och ting". Det var en skarp kommentar. Ett enastående framsteg från min sida som jag behövde hennes ögon för att se. För jag vet, jag har varit klag-klag-klag rätt länge nu och det är inte kul för någon men sedan sommaren har min situation förändrats drastiskt utan att jag ens märkt något. Och det är just det där att ha koll på saker och ting. Rent praktiskt har väldigt lite förändrats men mitt inre kaos har tagit form och jag har liksom lättare att... hantera min förvirring. Eller så är jag helt enkelt inte lika lost längre. That's good news folks! Livet kan kännas tråkigt, motivationen skriker med sin frånvaro, jag har svårt att bryta destruktiva mönster  men jag är banne mig inget vrak! Jag känner mig inte alls lika trött som för 2 månader sedan och inte alls lika ledsen. Det är lätt att missa hur saker går mot det bättre (kanske för att jag tar det för givet) och framförallt lätt att glömma det som inte var bra.
           Och ibland glömmer man det som var bra också. Då kan det vara bra med blandade spår-funktionen på ipoden så man liksom snubblar över en gammal godbit då och då. Jag cyklade som en galning över hela Padova igår och blev påmind om D'Angelo. Herregud vad bra det är!!!


Min pappa kommer hit ikväll. Han har fått tummen upp från doktorn så nästa vecka skall han vandra från Siena till Viterbo. Eller om det var tvärtom.

"I tell you what freedom is to me..."

  

smakprov ur semesteralbumet

Som sagt så har jag nyligen kommit tillbaka från en välbehövlig minisemester på Amalfikusten. Det blev mycket sol och bad och bad och ett och annat missöde.Redan på bilresan ner hade vi problem med olja och bromsar. Mari satt i framsätet och låtsades att hon kunde något om bilkörning (Mari köpte alltså sitt körkort när hon bodde i Buenos aires) och svor åt folk som körde illa eller aggressivt. För ett ögonblick glömde hon bort att vi sedan länge hade lämnat de norra, något mer civiliserade delarna av Italien, och utanför Neapel börjar hon gestikulera och göra horn-tecknet mot två snubbar i en bil. Detta kom hon att ångra omgående då vi sakta men säkert blir utpräjade  i vägrenen. Jag bad en stilla bön. Sedan freakade samtliga av ren och skär skräck för att till sist  bli omkörda och få pusta ut. Jag var seriöst rädd. man messar inte med folk från Neapel.

Mari reprisar den livsfarliga getsen

Vi kom fram till Agerola, där Giovannis föräldrar kommer från och har hus, sent på kvällen och det var mörkt, kallt och fuktigt. Vi var alla rätt slitna efter en 9 timmars bilresa. Morgonen efter vaknade jag upp till detta:

Sedan var det semester. Bad och mat och fina platser. Jag var blödig stup i kvarten över hur vacker det är i Syditalien och hur jag inte kan greppa att jag inte har något där längre. Inte ens en liten plätt som är min. 

En bakelse om dagen!

 

Amalfi

 

Mari och Gio på äventyr

 

Om smärta hade ett ansikte... Barbara trampar snett och ramlar i trappan

 

Barbara på akuten

 

Mari med en av hennes bättre vänner.

 

Swooochh i håret

Tre underbara idioter

Agerola -> Padova

 Jag har kommit hem från minisemestern på Amalfikusten. Inom den närmaste tiden kommer ett inlägg om hur det hela gått till. Trots att det endast rört sig om en lång-weekend har det hunnits med både sjukhus, influensa (?) och stopp i avloppet...

Det regnar igen

Igår började det regna igen. Sådär som det bara regnar i Padova. Och kanske i Bergen eller någon annan mobbad regn-stad. Vi fick oss en rejäl dusch när vi cyklade hem i natt och sedan dess har det inte slutat. Men det kan vara lite mysigt med oväder också. Bra ursäkt till att inte göra någonting. Så idag har vi legat i sängen och kollat på 7 avsnitt Six feet under. Vid 20-snåret fick jag dåligt samvete över hur lite jag fått gjort under dagen och försökte stilla min oro med en promenad. Det funkade! Imorgon måste det ha slutat så jag kan ge mig ut och fixa allt jag måste. Och ja, jag vet att det inte finns dåliga väder och jag skall köpa regnponcho och stövlar.

Två flugor i en smäll

Lykke Li & Bon Iver doing 'Dance Dance Dance' in L.A from Lykke Li on Vimeo.

Mysa till det

Efter att jag fixat och myst till det på mitt rum kände jag att det var dags för att pimpa bloggen också. Jag har haft noll lust att skriva något men nu när det blev blommigt kanske jag kommer att få mer lust. Det vore lite kul och lära sig hur man fixar till bloggar och sånt. Jag är så antidator. Vore kul att känna det här har jag gjort med mina egna små händer. Nu känns det mer det här någon annan gjort med sina små händer och jag har snott det. Men man kan inte vara bra på allt som min gamla pappa brukar säga till mig. Jag har andra gåvor.

Det har varit rätt trist att komma hem till Padova. Det har varit dålig stämning hemma och min pappa som planerat att hänga i Italien ett par månader fick åka hem till Sverige igen på grund av ett högt blodtryck. Så kan det gå. Ibland finns det krafter starkare än en själv. Men allt är förstås inte negativt. Jag har klarat biologi-tentan! YEEEEEHAAAA!!! Hejja mig! Vilken otrolig lättnad.

Fick ett sms från Saris igår som påminde mig om Vencie Film Festival. Jag hade lite missat det. Vilket är typiskt mig. Och den slutar imorn. Kollade på lite trailers och fick lust att åka men det är på Lido så det är både dyrt och krångligt att ta sig dit. Dessutom är det utomhusbio i Giardini dell'arena här i Padova så imorn skall jag nog gå och se Revolutionary Road.

Alla dagar sedan jag hade min tenta har egentligen varit lugna, bortsett från stämningen som varit hemma. Mycket har berott på dålig kommunikation och klumpighet. Det känns som att luften är rensad. Idag har jag lämnat min cykel till cykelverkstaden och ikväll skall jag ut och äta pizza med några klasskompisar. Imorn skall jag ta tag i lite praktiska saker typ bankärenden, kursbyte, skolskatter och sånt tråkigt.

All for now folks

Love Is A Burning Thing
And It Makes A Fiery Ring
Bound By Wild Desire
I Fell Into A Ring Of Fire

I Fell Into A Burning Ring Of Fire
I Went Down, Down, Down
And The Flames Went Higher

And It Burns, Burns, Burns
The Ring Of Fire

here we go again

Har känslan av att vandra lite i cirklar. Eet är svårt att ändra på gamla invanda mönster. Men när strategierna inte funkar längre då är det dags att evolvera. Varför är det så svårt? Imorn börjar min tillbakafärd mot Padova. Första stoppet blir i Danmark, sedan blir det nattåg genom Tyskland och jag och pappa bör vara framme i Padova på onsadg vid lunch. Det känns soft att bila/tåga ner. Det är ett passande sätt att ta mig tillbaka på. Jag behöver resa ner. Kan inte bara sätta mig och ett flyg, komma fram ett par timmar senare och ha bytt verklighet. Det får bli en tredagars-process. Passar mig perfekt. Och så får jag med mig otroligt mycket saker också. Kanske har jag överdrivit något med min packning? Vågra inte ens tänka på att jag om två år kanske kommer att flytta igen... Men det blir ett senare problem. Hur som helst, bilen är fullpackad med mina och även med några av Mathildas saker.

När jag inte funderar över saker som skall tas tag i när jag kommer ner, skolskatter, byte av kurs, ny klass, nya klasskompisar (!!!), huset, sambos etc etc etc så är jag helt inne i biologins värld. Som vanligt har jag fått bekräftat att jag är extremt oallmänbildad och behövt ta igen en del "självklara" fakta. Jag kan inte säga att jag njuter. Dessutom har jag förstorat upp allt och nu är det som att hela min självkänsla hänger på den här tentan. Men ibland, när jag glömmer bort mig själv, är det spännande.

och celldelning kan vara lite kul...

vi vet som sa det först...

Kolla in detta: samuelssonemma.blogspot.com
en tjej som gett upp sitt sommarjobb för att göra en kollektion. duktig tjej. snygga kläder.

it just keeps on comin'

international

Nu kan man läsa min blogg på vilket språk man vill tack vara att Sara välsignat mig med Googles översättningsverktyg. Har själv roat mig med att läsa mina inlägg på italienska och engelska och gläder mig över att min egen engelska och italienska är bättre än Googles.


Har haft besök av mina "kusiner" från Nola (nära Visciano). Albertina som hon heter är alltså min farfars kusins barns adoptivdotter. Älskar att det blir min kusin och hur alla i Italien är kusiner. En enda stor familj.

lady gaga

Är så glad för denna kvinna! Hon är det mest intressanta som hänt oss på länge. Om jag inte skulle må dåligt av att folk stirrar så skulle jag lätt kunna tänka mig några av lady gagas outfits!

Betty the Computer

Gamla Betty är som ny! En kompis till min pappa har ägnat i princip hela eftermiddagen och kvällen till att ominstallera min dator. Detta har aldrig tidigare skett under Bettys livstid och det var, som man brukar säga, dags. Hon har haft en massa fuffens för sig och i sedan i vintras (när jag råkade kortsluta) har hon inte varit sig lik. Känner mig alltid lite dum när jag är med folk som fattar datorer. Själv vet jag knappt skillnaden mellan hård- och mjukvara och är inte särskilt intresserad av att lära mig heller. Så som tur är har min far denna underbara vän som hjälper mig så fort det krisar och som dessutom är extremt trevlig att hänga med!

Nu blir det lite Fever Ray. Och en video som gav lite samma känsla som deras spelning på way out west.

If I Had A Heart from Fever Ray on Vimeo.

Onsdag till söndag

Onsdag till söndag i Göteborg var den bästa intervallen mellan en onsdag och en söndag på väldigt väldigt länge. Jag har haft det extremt bra! Jag har trivts hemma hos Filippa och Gustav som trots en hård sommar varit förträffliga värdar. Eget rum fick man till och med! I torsdags kväll dissade jag och Sara way out west-klubbarna och åt musslor med Filippa och Gustav på deras balkong.






Att umgås med Sara och Filippa är lite som att landa mellan något man var, som man inte behöver förklara, och det man vill bli som ständigt är under utveckling och kan ifrågasättas och vändas och vridas på in absurdum. Vi tre blir något annat än summeringen av våra tre personligheter. Jag tycker att det är intressant och stimulerande att umgås med dem. Samtidigt är det väldigt rofyllt. Jag vet vad jag har, de vet vem jag är, man behöver inte börja om eller förtydliga detaljer. Vi ses inte så ofta eftersom vi alla bor på olika ställen och lever rätt så olika liv, och visst vill jag alltid maximera det stunder vi ses och få så mycket ut av det som möjligt. Men den här gången tror jag att vi alla behövde vila lite på varandra. Ladda om liksom. Och det kände iallafall jag att jag kunde göra.



På fredagen innan festivalen brunchade Karin, Filippa, Sara och jag. Brunch är den godaste måltiden jag vet och jag blev peppad på att leta fram ett bra recept på amerikanska pannkakor och göra mig själv lycklig för kommande bruncher under min livstid. Jag var kände dock en malande oro under brunchen. Dels skulle jag se Bon Iver och dels skulle jag och Sara på något sätt lösa våran alkohollösa situation. Vi fick sällis till systemet, stressdrack några klunkar för att sedan, efter många om och men, gömma vårat vin på ett, enligt mig, vattentätt gömställe(som senare visade sig vara rätt kasst och vi blev bestulna på allt).

Även Lisa var ett ständigt återkommande inslag under helgen. Lisa, Cristian, jag och Sara kvalitetstidade med varandra på ett dansgolv i stan när vi under festivalens sista kväll inte kom in på några klubbar. Ingen var ledsen för det. Sjukt bra musik och sjukt bra sällskap!

Jag skulle vilja skriva om allt bra som jag såg på festivalen och hur jag kände när jag såg det. Men palla. Ni skulle ändå inte fatta. Det är sådant där som man måste ha varit med på. Robyn var nog bäst. Jag var totalt ägd. Fällde en tår när hon sjöng keep this fire burning och tänkte på vänskap som aldrig rostar. En annan otroligt bra konsert var Bon Iver. For Emma, Forever ago har tröstat mig hela vintern och våren och under konserten hade jag känslan av att jag skulle vilja ge någonting tillbaka... Så jag klappade händerna och sjöng med. Och de verkade nöjda när det fick av scenen så kanske räckte det.

Justin Vernon verkar vara en typisk gitarrkille. Han bytte gitarr mellan varje låt i princip och var sval och cool och sa som saker som "stay safe and all that shit" fast alla visste att han ville säga "fan vad fina ni är, jag älskar er och utan er skulle jag inte vara något och om jag kunde skulle alla få en kram". Tror jag.
Det var asballt när det spelade Wolves och hela publiken sjöng "what might have been lost" och han ba "don't bother me" och sedan bört alla ut i skrik och det var sjukt mäktigt. Hittade en video på youtube. Kolla från 3 minuter och framåt så fattar ni vad jag menar även om det såklart inte alls gör sig lika bra på film.


Annat bra var Jenny Wilson, Fever Ray, Vampire Weekend, Lily Allen, Beirut, Antony och alla förtjänar en egen post i bloggen men då skulle ingen orka läsa mer. Jag lugnar mig här.

Oh yes Göteborg - i am soooo on my way!!!

Imorgon åker jag till Filippa och det känns liksom åhhh så himla skönt, fast att jag inte har några kläder och måste vara ful och kanske frysa på way out west. Vet inte hur jag tänkte när jag inte tog med mig några kläder hem. Ångrar långt in djupet av min djuphet att jag inte lämnat 5 kilo psykobiologi och tagit med mig 5 kilo heta outfits istället. Men det är lätt att vara efterklok. Ibland gör man rätt ibland gör man fel . lev med det , som Markus Krunegård skulle sagt.



Det här är mitt nya favoritband

Redan augusti

SHIIIIIT!!!!! Nu är det sådär IGEN! och varje gång det händer så ba "Asså det här är SISTA gången, jag sväääär!" Men så händer det igen. And i can't see why. Jag är stressad igen alltså (stressade jag någonsin ner?) Och jag ligger efter.
Och så är jag trött och fattar inte hur det är möjligt och får dåligt samvete för jag ser mina vänner som sliter arslet av sig på diverse jobb medan jag har all tid i världen som jag tydligen är oförmögen att göra något med.

Men så kan det vara i livet och vissa perioder är man helt enkelt inte på topp.

Igår laddade upp mig lite med en badutflykt. Loved every second of it!

en hit en dit

mina 2 dagar i Linköping har varit 2 riktigt bra dagar! Det allra bästa har varit att träffa Sara. Nu åker jag till landet och lämnar datorn hemma så det kommer inte bli något bloggat. Men nästa gång lovar jag att skriva något av värde och kanske lägga upp en bild eller två!

tills dess PUSS

IMORN AKER JAG HEM!!!!!!!!

Jag sover mer än jag burkar men det verkar som att jag behöver det. Jag har en del som jag måste göra men jag skjuter på det från dag till dag. Idag har jag glömt att äta lunch. Det är dags att ta tag i dagen. skall äta rester och sedan skall jag ner till stan och köpa födelsedagspresent till Giovanni och titta i skyltfönster.



Med mina två liv
Jag vandrar i stillhet
över tidens ängar
Och skarfrusen snö
En söker i djupen
En svävar i vinden
För att alltid mötas

En lever det som är
En söker det som borde
Jag ser dom le
åt varandras tafatthet

Cause the evening i’ve always longed for could still happen

För några dagar sedan (jag vet inte längre när, för dagarna flyter ihop och faller isär och det har blivit svårt att skapa struktur i tiden) fick jag nog. Jag är trött. It’s official: Jag pallar inte mer. Jag lade det jag hade för händerna åt sidan och kollade biljetter för att åka hem. Det är så typiskt mig! Som om det skulle lösa något liksom! Som tur var biljetterna för dyra så då försökte jag en annan väl beprövad metod; Jag tjöt i köket och blev tröstad av mina vänner och sedan gick vi en promenad och jag fick prata prata prata och de lyssnade och sa bra saker till mig. Jävligt mycket mer konstruktivt än att åka hem. Skall försöka sätta i system att under varje kris, först tjuta i sällskap och om det inte funkar kan jag planera min flykt. Dagen efter mitt lilla break down åkte vi först till H&M och köpte kläder, sedan åt vi mat på fiskrestaurang och till sist åkte vi till havet. Jag badade två gånger och Mathilda, Mariolina, Max och Giovanni plockade snäckor. När vi kom hem stod Luigis (min nya sambo) flickvän och lagade mat och till middagen var vi 15 personer. Bra dag? Att det var! Mellan den dagen och idag vet jag inte riktigt vad jag gjort. Jag har pluggat och drömt och sovit. Kvällen då Michel Jackson dog var jag på middag hos Nico och Robi men annars har det verkligen varit lugnt. Jag får tiden att gå genom tänka på många olika saker samtidigt och göra saker till hälften och halvhjärtat. Jag är totalt ofokuserad och okoncentrerad. Det är extremt frustrerande, delvis för att allt liksom känns lite tråkigt men framförallt för att detta borde vara min mest produktiva period. Jag har juni-juli fyllda med tentor och jag borde sitta i biblio 8 timmar om dagen och blöda ur ögonen. But i am not!Istället skriver jag listor över allt som dyker upp i mina tankar och hoppas att jag på så vis kan befria mig ifrån det. Så sjukt mycket som kommer tillbaka till mig. Jag minns hur jag som barn lekte att jag kunde engelska, jag minns hur jag en gång såg en klasskompis föräldrar bråka när jag var med mamma och köpte mjölk på snabbköpet. Jag minns hur jag sitter med morfar på sängen och han röker, hur jag och min bror leker med troll och Barbie i hans säng och täcket är en grotta och vi har jättekul men plötsligt vill han inte leka mer med mig. Jag försöker att organisera i mina minnen och hitta någon mening med dem a la’ human nature. Men jag misslyckas. Jag är trött. Så nu har jag bestämt att inte göra några fler tentor. Jag gjorde den sista i förrgår och nu får det vara nog. JAG HAR SEMESTER NU!!!! Jag skjuter det på framtiden. Detta betyder att jag inte kommer att ha klarat en enda tenta den här perioden. Det är verkligen ljusår ifrån den jag skulle vilja vara. Men det är ingen katastrof. Och det jag missar nu tar jag igen när jag är på topp igen. Och det måste bli bättre. Allt skall bli bättre.

Igår hade vi vår första fest i vårat nya hus. Det var mycket trevligt och jag höll mig vaken (nästan) hela natten. Jag är så himla glad över detta hus! Och nu har Mariolinas päron varit här, de har gett oss en massa saker till köket och gjort iordning trädgården. Åh! Känns gött! Idag har varit en klassisk dagen-efter. Jag vakande vid 8, tog en dusch och gick och la mig igen. Gick upp igen vid 13 och åkte med Mariolina och Giovanni till Giovannis kusin och åt mat och sedan hem igen. Så måste man ju städa och det har jag gjort långsamt men ordentligt. Dedikerade mig en halvtimma till Mariolinas mormor och mamma, promenerade i trädgården och tittade på blommor. Och nu sitter jag här. TRÖTT. Tänker tillåta mig en kväll utav ingenting men imorgon måste jag fortsätta med allt som skall bockas av från alla mina listor. Skall försöka att vara effektiv för den 10 kommer min bror hit och då vill jag bara glassa.

these are a few of my favourite things

saker jag vill ha:
INTERNET
tàlamod
kamera
tàlamod
internet
internet
internet

Den senaste veckan har hemlàngtan bòrjat smyga sig òver mig. Jag àr inte fòrvànad. Den àr cyklisk och infinner sig allt som oftast 2 mànader efter senaste hemvànda. Jag fòrsòker reda ut kànslan. Vad àr det jag saknar? Hur skulle jag kunna skapa mig det som fattas? Ibland kànns det som att jag saknar en del av mig sjàlv. Som att jag àr sà mycket det folk ser mig som och att jag saknar att vara i era ògon. Men jag vet inte. Kànns ju lite ego att ba' Nàà jag saknar inte ER jag saknar den ni fàr MIG att vara. Jag skall klura pà det lite till...

Jag àr i huset sedan nàgra dagar tillbaka. Har fortfarande inte flyttat alla mina saker men tànkte ligga làgt innan min tenta. Inte fòr att jag pluggar... Att det skall vara sà svàrt!

please please please let me get what i want this time

I can't see the future but i know its got big plans for me

Det gick fràn 40 grader till 16 och nu landar vi runt 30. Jag gillar det. Det kànns lagom.

Jag har inte internet men jag har en lista pà saker jag behòver, pà saker jag màste gòra, pà saker jag vill gòra. Och det àr en bòrjan. Jag vill faktiskt bo hàr. Tror att jag kommit till den punkten. Jag vill leva hàr. Och allt jag behòver gòra att pricka av mina listor, vànta ut den hàr perioden, vila en stund fòr att sedan komma tillbaka. Jag har fòrutsàttningarna fòr att ha det bra. Och det skall fan bli bàttre!

Min kompis Barbara var för några veckor sedan på besök i Stockholm. Hon kom tillbaka nöjd och glad med en halv garderob från H&M. Barbara gillade verkligen Stockholm… men fan vad tyst det är! Enligt Barbara är der tystare i Stockholm är i vårat klassrum. Hon var i total chock över detta. Det var ju folk överallt men ändå helt tyst. Viskar svenskarna med varandra?

Jag har ofta fått höra att jag är bra på att ”kallprata”. Det har knappast varit en komplimang även om det säkert inte sagts för att såra mig. Har nog mest varit ett konstaterande. Och kanske är det sant. Jag är nog ganska bra på att kallprata. Men what is up med det ordet? K-A-L-L-P-R-A-T-A. Bara ordet säger så mycket om den svenska nedvärderingen av att prata för pratandets skull. Pratmakare, pladdermajor, pratkvarnar, pratsjuka osv. Men sedan när är det kyligt att interagera med en annan människa? Min kära vän Peppe som kommer från Visciano utanför Neapel skrev en gång i ett mail till mig om hur viktigt det är för honom att tala med andra. På bussen, på gatan, på universitetet. Varje människa har något att berätta och han vill höra. Det finns ingen rädsla i att interagera och framförallt ingen kyla. En annan gång sa han till mig att han tycker att människor som undviker interaktion är anti-människor. Jag och Peppe har växt upp i två olika extremer. Jag tror inte att ”kallprata” har en italiensk motsvarighet och det har säkerligen inte en napolitansk motsvarighet.
En snubbe som heter Philip Zimbardo beskriver den svenska sociala passiviteten som en inlärd reaktion al a’ behaviorismen. Han menar att det är en konsekvens av a) att man aldrig fått lära sig de ”rätta” sociala färdigheterna som lämpar sig för olika sociala situationer och b) att man förväntar sig att bära sig felaktigt åt och därför bli ängslig över sitt beteende.

Är det därför vi håller oss på ”hänsynsfullt avstånd” när någon dör? Är det därför vi tänker oss för innan vi säger något? Formulerar oss i huvudet innan vi uttalar orden? Att tala är så kravfyllt för oss och vi är rädda för kritiska omdömen. Det har blivit allvarligt och tungt för oss att prata. Och let’s not gå in på känslouttryck. Eller .. LÅT OSS! Själv hatar jag att bråka. Jag vet inte ens om jag vet hur man gör. Min pappa brukar mumla något om för svensk uppfostran. Och det ligger säkert något i det. Som svensk utgår man från att alla skall vara redo att kompromissa. Man undviker konfrontationer så långt man kan. I vissa sammanhang är antagligen kompromissen ett sätt att undvika den besvärande känslan av konflikten. Och vi hatar när folk inte är sakliga i en diskussion till exempel. Känslor är aldrig ett argument! Vi kräver till och med av barn att det skall förklara varför de är arga eller ledsna. Och visst, det är en jätteviktigt del av ett barns psykologiska utveckling och socialisering men är det inte även bitvis hämmande? När jag jobbade på dagis fick gråtande 3- och 4-åring höra att det var tvungna att behärska sig. Jag menar, visst att det är sjukt viktigt att ha en viss mån av självbehärskning och kontroll över sina känslor. Och jag tycker att det är sjukt viktigt att lära barnen att sätta ord på sina känslor men det ena behöver väl inte utesluta det andra? Jag vill både kunna visa och säga hur arg, ledsen, glad, lugn, sur, tillfreds jag är. Känslorna är ju ändå dem samma oavsett om jag håller dem tillbaka eller inte. Att visa sin ilska med hela sin kropp, med sin röst, med ett rött ansikte och svettiga handflator – är det sämre än att sätta sig ner i lungan ro och berätta hur förbannad man är? Men det är klart att det är tabu. Det är fan inte lätt att visa sina känslor när man växt upp med någon slags samförståndsideologi som format min konfliktundvikande personlighet. Alla vet vi att känslor är ”privat”, att tala högt är drygt och vulgärt och om man tappar behärskningen förlorar man sin värdighet. Det har varit alldeles för lätt att lära sig att skämmas och hålla käften.

Soulmates

En dag var min pappa och jag och fikade på pasticcerian precis bakom mitt hus. Den har gott kaffe och sägs ha Padovas bästa bakelser (and they better, för billigt är det inte). När vi druckit upp våra cappuccini drog jag som sig bör med skeden längs koppen för att verkligen få bort det sista löddret. Djupt koncentrerad. Plötsligt frågade min pappa mig något väldigt enkelt och straight forward. Typ: ”Sara, känner du dig ensam för att du inte har pojkvän?” Jag tittade på honom i några sekunder (som kändes som 5 min), sedan tittade jag mig omkring för att försäkra mig om att ingen lyssnade (detta behövde jag dock inte oroa mig för eftersom hela konversationen var på svenska, men man kan aldrig vara helt säker.), och tillsist tog jag ett djupt andetag för att liksom samla mig inför denna fråga. Jag måste erkänna att jag kände mig lite….illa till mods. Nästan förolämpad. För det jag hörde var ingen fråga. Någonstans på vägen från mitt öra till min hjärna förvandlades denna enkla fråga till ett fasansfullt påstående: DU BEHÖVER EN POJKVÄN. Och på enkla frågor som förvandlas till påståenden (eller, God forbid, en anklagelse; Varför har du inte (aldrig) pojkvän?) finns det inga enkla svar. Och så satte jag igång. Talibaner hit, djur dit, mikromakt, könsroller, över- underordning blablablablaaaa. Tillsist klämde jag i med mitt gamla vanliga ”jag är helt enkelt inte redo att kompromissa bort mig själv”. Som om det är det ett förhållande handlar om. Eller som om det från min sida vore ett aktivt politiskt ställningstagande att inte ha pojkvän. Who am I kidding!? Inte mig själv i alla fall. Min kära far har ju såklart rätt. Det är klart som fan att jag känner mig ensam, inte bara men mycket, just därför. Det är klart att jag undrar varför jag aldrig kan få något att funka. För jag träffar ju någon då och då men det blir liksom aldrig PÅ RIKTIGT. Det är aldrig helhjärtat , den där nu-är-det-vi-känslan infinner sig aldrig. Jag känner mig som Bert- den sista oskulden, omringad av folk i förhållanden. Nästa alla mina nära vänner har flick- eller pojkvänner. Jag får bevittna allt från gullipluttenutte till iskalla bråk. Jag hinner för fan inte vakna på morgonen innan jag får någon annans förhållande kastat i ansiktet. Som en morgon förra veckan (här pratar vi alltså klockan 07.20 cirka); jag hade inte hunnit mer än att sätta mig upp i sängen innan Mathilda rusar in och är eld och lågor över att hennes pojkvän ringer henne på nätterna när han vet att hon sover och inte svarar. Ett icke-samtal. Och jag säger det såklart inte men jag tänker Till dig är det i alla fall någon som ringer. Åhhhh det är en så fruktansvärt patetisk tanke!

( Nu får det ju inte bli så att ni tror att jag inte vill höra om era förhållanden, för det vill jag! Såklart! Men inte innan klockan 8.00)

I ett Sex and the city-avsnitt (det när Carrie fyller år och sitter på en restaurang och väntar på att hennes vänner skall dyka upp men alla är stuck in traffic or at work och hon ba: My god I wish i had that special someone in my life - cause i feel lonely! typ. Men sedan kommer Charlotte och hämtar henne och så går de och dricker kaffe på deras fik och Miranda och Samantha är såklart där and all is full of love!) så säger Charlotte något i stil med Kan inte vi vara varandras soulmates och män bara bra folk att ha kul med? Åh vad jag älskar den kommentaren! Den är såååå jag på gymnasiet när jag fortfarande trodde att det var mina kompisar och jag mot världen 4-ever. Men det funkar ju inte riktigt så. Man växer upp, åt olika håll, isär. Någon blir kär, någon flyttar ihop, någon flyttar iväg, någon skaffar nya bästisar etc etc (vill bara förtydliga att det inte är någon bitterhet i detta konstaterande) Och det funkar ju bara att vara soulmates med sina kompisar tills någon träffar någon annan som den hellre vill vara soulmate med. Typ en partner.

Men varför blir det nu såhär då? Varför blir inte jag förälskad lika ofta som jag tycker att mina vänner blir? Varför lyckas inte jag ta steget från Jag-träffar-någon till Vi-är-ihop? Och Varför Varför Varföööööör tycker jag att detta är viktigt!?!? Sedan när har jag fallit för hela två-samhetsgrejen? Sedan när har jag slutat att i hemlighet förakta äktenskapet? Och när fick jag för mig att jag behöver en pojkvän? Är det just för att det hela tiden är in my face? Eller är det jag som är så uppmärksam på det att varenda litet tecken påminner mig? Men som förra veckan, när jag tänkte som mest intensivt på förhållanden i allmänhet och mina icke-förhållanden i synnerhet, så kom först Erikas pojkvän och överraskade henne med besök och några dagar efter kom Dani och överraskade Mathilda. Francesca tog tillfället i akt att skämta om när min pojkvän skulle kunna dyka upp. HAHA mycket roligt. Jag är lägenhetens singel. Men inte singeltjejen som är på aktiv jakt och drar hem snygga killar mot veckoslutet. Nej, jag är liksom den ensamma singeltjejen, hon som verkar rätt okej och som man känner att man vill fråga Men varför har inte du pojkvän?

Kan det vara så att hela förhållandegrejen blev aktuell i och med den senaste dumpningen? Måste erkänna att det har varit bitvis problematiskt att komma över N. Jag är inte över det än. Att det inte funkade mellan N och mig kändes som ett misslyckande. Jag kastade mig in för snabbt, satsade för mycket. Jag vill hemskt gärna att det skulle funka. Och när det inte gjorde det kändes det som att förlora i TP – Barnversionen! Totalutslagen av en 5-åring. Alla tecknen var ju där. Och alla verkar känna till att man inte skall inleda något med en person som nyss kommit ur ett annat förhållande. Visste inte att det var universal law. Kärlek är som TP med bara sportfrågor. Och för oss som byter kanal under sporten är det ingen idé att spela…

Gud vilket tjatande. Och tankar av detta slag förföljer mig ca 50% av min vakna tid. Jag borde skaffa en hobby.

What else is new? Jo, Jag har ju gjort min psykobiologitenta. Not good. Jag var säker på ca 6 frågor av 30 men lyckades, don’t ask me how, att svara på 24. Ibland under stressade situationer blir man bara så kreativ. Eftersom jag pluggat som en tok to the point of illamående och skelögdhet känns det fett trist att behöva göra om den tentan i juli. Jag hatar när sakerna liksom inte bli klara och man måste dra det efter sig i en tung svart sopsäck ihop med alla andra tentor jag skall göra i juni och juli. Jag vet att ni har hört detta förut men det tåls att upprepas: Tentaperiod – ingen bra idé, Läsa fler än två ämnen samtidigt – gymnasiet (ingen bra idé heller).

Vad har mer hänt? Let me see… hmm INGET! Jag har som sagt mest pluggat. Alla andra har varit ute i den strålande solen och blivit fräkniga och Francesca har gått från att kalla mig för husets singel till husets spöke.

Idag regnar det och jag sitter med min laptop i skolan och verkar viktig. Har precis kommit ut från laboratoriet till psykofysiologi. Det var lite kul faktiskt. Fick sätta elektroder på handen. Och titta på labben där de forskar på sömn. Nu skall jag trotsa regnet och bege mig hemåt.

jag lever, solen skiner och jag har kuggat en tenta.
to be continued

1 maj mina damer och herrar! Jag hade planerat att plugga riktigt flitigt men Mortise har förvandlats till nagon form av nöjesfält och det är omöjligt att koncentrera sig. De har tränat aerobics till typisk gym-musik utanför mitt förnster sedan klockan 9. Nu har jag tagit flykt hem till Mariolina för att spendera lite kvalitetstid och snylta pa internet: Jag är utan internet igen. Det är som att leva i en bubbla. Och Mari aker till Tyskland imorn och Mathilda är i Rom. I am outside som everything. Men det är bra. Jag har en mardrömstenta om 11 dagar sa det är dags att skärma av sig och läsa tills det rinner blod ur ögonen.

Pa nätterna drömmer jag att jag befinner mig ett rum vars vägger och tak krymper och jag fastnar inuti. 3 nätter i rad har jag vaknat av detta. Alltid mellan 04.20 och 04.50. Antar att det är huset som spökar. Vi maste bestämma oss till den 7 maj och det är sa snart. Uuuuu läskigt. Hatar beslut! Vill bara slippa. Eller att mamma och pappa skall bestämma. Min pappa har ju varit här (tyvärr sa han att jag skulle bestämma själv om huset). Fint med besök. Jag slppnar av lite när jag känner att mina olika världar funkar ihop och det ena inte behöver utesluta det andra. Och sa är det alltid fint att prata med pappa. Han fragade om life and love och den vanliga och fick mig att tänka i nya banor. Men om det für jag berätta en annan gang för nu skall vi röra oss mot pizzan.

Eftersom jag inte har internet samt är under tentapress för ett tag framöver kan det hända att bloggen blir lite lidande. Men oroa er inte! Snart är jag tillbaka.

The day before Today

I fredags kväll var jag med Fabio på en etiopisk temakväll. Fabio är kul! Han är väldigt öppen på något sätt. Han håller på med clownterapi och han ÄR verkligen clown-typen. Han pendlar snabbt mellan lek och allvar, han kräver en hel del uppmärksamhet och vill få alla att skratta men samtidigt utstrålar han ständigt melankoli och någon slags ensamhet. Han berättade en gång att han pappa dog när han var 10. Kanske är det därför.
Träffade för en gångs skull riktigt trevliga människor. Har blivit skeptisk efter allt för många kvällar i kylan där jag armbågat mig in i konversationer och känt mig tråkig och fel. Mina förväntningar på folk i allmänhet är typ ZERO men från den positiva sidan sett slipper jag ju att bli besviken. Under kvällens gång hade jag en så kallad Aha-upplevelse. Min kära väninna Mariolina pratar ofta om hur viktigt det är att identifiera sig själv utifrån många olika saker. Hon säger ofta till mig att jag borde aktivera mig inom fler områden, att det kommer få mig att må bättre. Och jag är såklart överens, jag har till och med läst det där i böckerna (och min mamma, klokare än alla världens böcker, har tjatat om samma sak) men jag har aldrig KÄNT det. Tänkt att: "Fan, jag gör ingenting och därför känner jag mig som nobody". Så i fredags, över den etiopiska maten och det italienska vinet, efter att ha pratat om vem jag var, var jag kommer ifrån och vad jag pluggar, fick jag frågan : "Så vad gör du egentligen?". Och på den frågan finns det tyvärr inget svar. Jag gör ingenting. Och visst, jag vet att när man pluggar så är det heltid och jag fattar att det är orealistiskt att tänka att jag ska ha en aktivitet per eftermiddag, att jag ska förändra världen eller läsa svår litteratur bara för att vara någon... Men hallå! En biokväll? Se en pjäs? Hittade den där kören jag tjatat om? Gå och simma (som jag faktiskt tycker om!)?Hur svårt skall det vara? För det är självklart att om det enda jag gör -pluggar- är det jag är , det enda jag har, ja då blir det ju jävligt tragiskt om det inte går bra eller om det inte är kul. Då är det klart att jag hänger upp mig på ALLT som har med universitet att göra. Då är mitt liv tjuriga föreläsare, frånvaro av roliga klasskompisar, tråkiga böcker. Och eftersom det blir det enda jag kan vara bra i, det enda området jag kan förverkliga mig i, så blir ju prestationsångesten förlamande och pluggandet tungt. Så jag borde skaffa en hobby. Detta konstaterade jag medan Fabio dansade på bordet.

För en gångs skull har jag lyckats hålla mig kvar på samma spår i mina tankar. That is: Jag har verkligen tänkt på det här med hur jag ser på mig själv utifrån vad jag gör. Jag är en av alla dem (få?) som hävdar att det viktigaste i livet inte är VAD man gör utan HUR man är. Jag vill tro att man kommer långt på att vara en bra person. På att vara snäll och hänsynsfull. Att om jag ger respekt så kommer jag att få det tillbaka. Någon form av instant karma. Men lurar jag mig? Är det något jag intalar mig för att bibehålla en gnutta självkänsla a la' JAG DUGER! Eller är det där något jag intalar mig för att slippa ta tag i saker (åhhh, jag är så sämst på det!). Är det den lata ängeln på min högra axel som viskar: "Det är okej att kolla på fyra avsnitt sex and the city på raken och sedan äta och sedan sova". Och don't get me wrong! Det är okej! Jag har fan 5 timmars föreläsning om dagen och jag blir trött för jag är människa! Men om jag hade en aktivitet som jag gillade, som är positiv och inte så laddad med prestation, ja då kanske jag skulle laddas med lite mer energi. Då kanske jag skulle uppleva att jag har ett rikare liv. "Rikare liv" tragiskt det låter... Men ni fattar. Jag skulle göra något. Skulle ha ett till område att identifiera mig inom. När någon frågar mig vad jag gör skulle jag kunna svara med något jag gör, inte något jag är. Och kanske att det är att ha high hopes, men på sikt kanske detta även skulle kunna skapa lite distans till mitt känsloliv som bara blir mer och mer bergochdalbanigt. Soft att ha en timma då och då där jag fokuserar på något som inte är mina eller någon annans känslor.

På lördags morgon plågade jag mig upp ur sängen och tog ytterligare ett steg mot en ljusare framtid. Vi var och tittade på ett hus. Jag är förälskad! Jag vill ha ha ha ha ha ha ha det!!!! Det är vackert, ny renoverat, TRÄDGÅRD! Åh, jag ser redan mig själv äta söndagsfrukost med Mathilda och Mariolina på baksidan. Men inget är ju perfekt och smakar det så kostar det. För att klara hyran skulle vi behöva hitta 2 personer till, öppna för att dela det minsta rummet... Vi får se.

Mannen i mitt liv, dvs pappa, kommer och hälsar på mig idag. I am the happiest!

Och till sist, för sedan måste jag verkligen plugga, och sedan till skolan (har lagt ner psicobiologia avanzata, nöjer mig med psicobiologia di base och har därför "ledigt" mellan 8.30 och 10.30 alla dagar utom torsdag!!!....) måste jag säga att jag blev så himla glad över alla som kommenterat och mailat om mitt sista inlägg. Jag trodde typ att det var en person som läste min blogg. Sweet!

Oh go lay in your beige bed!

Temat på mina tankar de senaste veckorna tenderar att handla om A-M-B-I-V-A-L-E-N-S. Jag vill men jag vill inte, jag borde men jag pallar inte. Jag vill inte men jag gör det i alla fall... Sådan är jag. I ständig motsägelse mot mig själv.Ambivalensen ackompanjerar i princip allt jag gör. Även mina relationer. Relationer jag har haft, skulle vilja ha, relationer som förändrat mig, relationer jag saknar.
Jag börjar inse hur ensam jag känt mig sedan jag flyttade hit. Jag har inte alls särskilt många kompisar här och jag borde kanske göra något för att utöka min umgängeskrets. Men jag har hamnat i ett slags moment 22 där alla försök till umgänge känns jobbiga och krystade och totalt oinspirerat. Jag vill typ inte ens gå ut. Jag sitter hellre hemma och kolla på film eller läser en bok - men då får man ju faktiskt inte klaga över att man är ensam sedan. Det är alltså jobbigt att umgås men även jobbigt att vara ensam. Hur löser man det?
Den här veckan har jag försökt att rycka upp mig! Var till och med ute igår och det var trevligt. Och på fredag skall jag äta etiopiskt med Fabio. Saker händer och jag är ju egentligen ALDRIG ensam. Jag menar; Jag sover inte ens själv! So why do i feel like this? Och så är det ju fortfarande detta med N. Jag vill träffa honom och så ses vi och så ångrar jag mig. Jag är arg och ledsen och tycker att han är astråkig och vill bara skrika Oh go lay in your beige bed! och i nästa andetag tycker jag att han är en bra person och tänker att jag inte alls är för färgstark för honom och att vi säkert kan bli kompisar. Och när vi precis hade träffats var jag också ambivalent för lika många gånger som jag var rädd för att han bli lämnad var jag rädd för att bli kvävd.
Jag önskar att jag kunde stänga av ibland. Fokusera på något annat än mina känslor eller åka på semester långt, långt, bort utan mig själv. Jag skämms ofta när jag deppig. Jag har aldrig haft några särsklida problem i mitt liv liksom. Är mest som alla andra; har aldrig varit hungrig, blev inte slagen som barn, och visst att jag inte fick kolla på TV som jag ville men det gjorde mig antagligen gott. Så när den extensiella ångesten kommer över mig och jag försöker sortera bland mina tankar och känslor för att gå till botten med det hela, för att kunna må bättre, då rodnar jag inombords. Tycker att jag är en av alla dem som tror att de är så jävla djupa och bär på någon slags smärta inom sig men som egentligen bara är precis som alla andra. Jag vet inte hur jag skall förhålla mig till mina egna känslor. Och det är svårt att hänge sig några känslor i mer än 20 minuter. Jag är för otålig. Jag kan känna mig så sjukt deppig att jag börjar böla mitt under en lektion helt utan anledning för att en halvtimme senare cykla leende och sjungandes mina bästa cykel-låtar.

Nej, nu måsta jag faktiskt plugga. Psykobiologi. Självklart tycker jag att det är intressant OCH tråkigt.

BRÖL

Idag är en skitdag! Skulle vilja ta i och säga att idag inte borde få finnas. Helst skulle jag vilja sova bort hela dagen. Inget funkar och alla osynliga krafter vill mig illa. Men jag hinner inte sova. upptäckte 3 nya kapitel till men megatena + att jag inte får ut de papper jag behöver från min lärares hemsida. FUCK IT! Idag är även dagen efter igår som var underbar (bortsett från facebook som var sitt vanliga horiga jag, dags att lägga ned?). Det är svårt för idag att leva upp till igår. Först lunchade jag med Shilan och Angelica och på kvällen åt jag middag med Sara, Martin, Elin, Alva och Karin. Mellan dessa tillställningar kollade jag facebook och ba : Jaha, Mr Hjärtekrossare firar Pasquetta med sit ex. KUL! Fattas bara att det blir ihop igen. SLAP IN THE FACE PÅ MIG! Fy fan! är totalt förstörd över detta! Vill typ böla. Att de är ihop är typ det värsta som kan hända mig och det får mig att känna mig fett patetisk. Buhuhuuuu. Men som vanligt är jag för otålig för att riktigt förkovra mig i smärtan. Jag pendlar lite. Blir energisk och pratar fort, läser ett kapitel med biologi med ljusets hastighet för att sedan bli okoncentrerad och inte kunna göra annat än att spela filmen om N och S fram och tillbaka, pausa betydelsefulla sekvenser och fundera över vad som blev fel. Eller snarare VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG??!! För så är det ju när man är på down and out, allt är ens eget fel och man är helt förblindad och kan inte fatta att det antagligen är den andra personen det är fel på.

Snart kommer Ben och Sara hit så nu skall jag tvätta håret och bli snygg(are än hans ex) och njuta av människor tillräckligt smarta för att uppskatta mig!

Clattering Hooves

JAG ÄLSKAR DENNA KVINNA!!

Pasquetta

Jag är inte särskilt berest på Östgötaslätten. Jag vet inte vad som ligger norr eller söderut. Klockrike ligger där det ligger, en del orter slutar på -lösa och Roxen är en sjö men inte vet jag vilken. Idag passade jag på att fördjupa min Östgötakunskaper med en utflykt till Omberg. Egentligen var det ett återbesök för jag var där med skolan när jag gick i 2an eller 3an. Minns förutom Omberg och rökstenen en bondgård där vi fick färsk mjölk och där jag och min bästa kompis Annica skrev en låt om koskit som lukta illa *stadsbarn*. Trots stadsbarnet inom mig älskar jag träd och det finns inget som väcker melankolin och lugnet i mig som skog. Jag har alltid haft skog ett stenkast ifrån mig. Det har varit något oundvikligt, som vägen till skolan eller till stan. Och så är det nog för det allra flesta svenskar från mellanstora och småstäder. Jag saknar skogen nu när jag bor i Padova. Jag saknar dofterna, lugnet, ensamheten. Kunna sjunga ashögt utan att någon hör eller promenera på småstigar i timmar utan att träffa någon. Så nu var det extra fint att få gå i skogen. Jag såg så sjukt mycket vackra blommor, träd, stammar och djur. När vi traskade runt på stigarna kände jag mig som ett troll i en John Bauer tavla.

John Bauer drunknade förreseten i Vättern utanför Hästholmen. Stackarn. Hans fru och hans lille son drunknade också. Olyckan tycks ha orsakats av ett gäng illa fastsatta småländska symaskiner.

På vägen till omberg såg jag 3 rådjur!! Ett annat otroligt vackert inslag i landskapsbilden är vindkraftverken. De som tycker att det är fula är knäppa! De känns trygga som stora ekar och man bli hypnotiserad och rofylld av att titta på dem. Ser gärna fler.