Onsdag till söndag

Onsdag till söndag i Göteborg var den bästa intervallen mellan en onsdag och en söndag på väldigt väldigt länge. Jag har haft det extremt bra! Jag har trivts hemma hos Filippa och Gustav som trots en hård sommar varit förträffliga värdar. Eget rum fick man till och med! I torsdags kväll dissade jag och Sara way out west-klubbarna och åt musslor med Filippa och Gustav på deras balkong.






Att umgås med Sara och Filippa är lite som att landa mellan något man var, som man inte behöver förklara, och det man vill bli som ständigt är under utveckling och kan ifrågasättas och vändas och vridas på in absurdum. Vi tre blir något annat än summeringen av våra tre personligheter. Jag tycker att det är intressant och stimulerande att umgås med dem. Samtidigt är det väldigt rofyllt. Jag vet vad jag har, de vet vem jag är, man behöver inte börja om eller förtydliga detaljer. Vi ses inte så ofta eftersom vi alla bor på olika ställen och lever rätt så olika liv, och visst vill jag alltid maximera det stunder vi ses och få så mycket ut av det som möjligt. Men den här gången tror jag att vi alla behövde vila lite på varandra. Ladda om liksom. Och det kände iallafall jag att jag kunde göra.



På fredagen innan festivalen brunchade Karin, Filippa, Sara och jag. Brunch är den godaste måltiden jag vet och jag blev peppad på att leta fram ett bra recept på amerikanska pannkakor och göra mig själv lycklig för kommande bruncher under min livstid. Jag var kände dock en malande oro under brunchen. Dels skulle jag se Bon Iver och dels skulle jag och Sara på något sätt lösa våran alkohollösa situation. Vi fick sällis till systemet, stressdrack några klunkar för att sedan, efter många om och men, gömma vårat vin på ett, enligt mig, vattentätt gömställe(som senare visade sig vara rätt kasst och vi blev bestulna på allt).

Även Lisa var ett ständigt återkommande inslag under helgen. Lisa, Cristian, jag och Sara kvalitetstidade med varandra på ett dansgolv i stan när vi under festivalens sista kväll inte kom in på några klubbar. Ingen var ledsen för det. Sjukt bra musik och sjukt bra sällskap!

Jag skulle vilja skriva om allt bra som jag såg på festivalen och hur jag kände när jag såg det. Men palla. Ni skulle ändå inte fatta. Det är sådant där som man måste ha varit med på. Robyn var nog bäst. Jag var totalt ägd. Fällde en tår när hon sjöng keep this fire burning och tänkte på vänskap som aldrig rostar. En annan otroligt bra konsert var Bon Iver. For Emma, Forever ago har tröstat mig hela vintern och våren och under konserten hade jag känslan av att jag skulle vilja ge någonting tillbaka... Så jag klappade händerna och sjöng med. Och de verkade nöjda när det fick av scenen så kanske räckte det.

Justin Vernon verkar vara en typisk gitarrkille. Han bytte gitarr mellan varje låt i princip och var sval och cool och sa som saker som "stay safe and all that shit" fast alla visste att han ville säga "fan vad fina ni är, jag älskar er och utan er skulle jag inte vara något och om jag kunde skulle alla få en kram". Tror jag.
Det var asballt när det spelade Wolves och hela publiken sjöng "what might have been lost" och han ba "don't bother me" och sedan bört alla ut i skrik och det var sjukt mäktigt. Hittade en video på youtube. Kolla från 3 minuter och framåt så fattar ni vad jag menar även om det såklart inte alls gör sig lika bra på film.


Annat bra var Jenny Wilson, Fever Ray, Vampire Weekend, Lily Allen, Beirut, Antony och alla förtjänar en egen post i bloggen men då skulle ingen orka läsa mer. Jag lugnar mig här.