Pasquetta

Jag är inte särskilt berest på Östgötaslätten. Jag vet inte vad som ligger norr eller söderut. Klockrike ligger där det ligger, en del orter slutar på -lösa och Roxen är en sjö men inte vet jag vilken. Idag passade jag på att fördjupa min Östgötakunskaper med en utflykt till Omberg. Egentligen var det ett återbesök för jag var där med skolan när jag gick i 2an eller 3an. Minns förutom Omberg och rökstenen en bondgård där vi fick färsk mjölk och där jag och min bästa kompis Annica skrev en låt om koskit som lukta illa *stadsbarn*. Trots stadsbarnet inom mig älskar jag träd och det finns inget som väcker melankolin och lugnet i mig som skog. Jag har alltid haft skog ett stenkast ifrån mig. Det har varit något oundvikligt, som vägen till skolan eller till stan. Och så är det nog för det allra flesta svenskar från mellanstora och småstäder. Jag saknar skogen nu när jag bor i Padova. Jag saknar dofterna, lugnet, ensamheten. Kunna sjunga ashögt utan att någon hör eller promenera på småstigar i timmar utan att träffa någon. Så nu var det extra fint att få gå i skogen. Jag såg så sjukt mycket vackra blommor, träd, stammar och djur. När vi traskade runt på stigarna kände jag mig som ett troll i en John Bauer tavla.

John Bauer drunknade förreseten i Vättern utanför Hästholmen. Stackarn. Hans fru och hans lille son drunknade också. Olyckan tycks ha orsakats av ett gäng illa fastsatta småländska symaskiner.

På vägen till omberg såg jag 3 rådjur!! Ett annat otroligt vackert inslag i landskapsbilden är vindkraftverken. De som tycker att det är fula är knäppa! De känns trygga som stora ekar och man bli hypnotiserad och rofylld av att titta på dem. Ser gärna fler.