The day before Today

I fredags kväll var jag med Fabio på en etiopisk temakväll. Fabio är kul! Han är väldigt öppen på något sätt. Han håller på med clownterapi och han ÄR verkligen clown-typen. Han pendlar snabbt mellan lek och allvar, han kräver en hel del uppmärksamhet och vill få alla att skratta men samtidigt utstrålar han ständigt melankoli och någon slags ensamhet. Han berättade en gång att han pappa dog när han var 10. Kanske är det därför.
Träffade för en gångs skull riktigt trevliga människor. Har blivit skeptisk efter allt för många kvällar i kylan där jag armbågat mig in i konversationer och känt mig tråkig och fel. Mina förväntningar på folk i allmänhet är typ ZERO men från den positiva sidan sett slipper jag ju att bli besviken. Under kvällens gång hade jag en så kallad Aha-upplevelse. Min kära väninna Mariolina pratar ofta om hur viktigt det är att identifiera sig själv utifrån många olika saker. Hon säger ofta till mig att jag borde aktivera mig inom fler områden, att det kommer få mig att må bättre. Och jag är såklart överens, jag har till och med läst det där i böckerna (och min mamma, klokare än alla världens böcker, har tjatat om samma sak) men jag har aldrig KÄNT det. Tänkt att: "Fan, jag gör ingenting och därför känner jag mig som nobody". Så i fredags, över den etiopiska maten och det italienska vinet, efter att ha pratat om vem jag var, var jag kommer ifrån och vad jag pluggar, fick jag frågan : "Så vad gör du egentligen?". Och på den frågan finns det tyvärr inget svar. Jag gör ingenting. Och visst, jag vet att när man pluggar så är det heltid och jag fattar att det är orealistiskt att tänka att jag ska ha en aktivitet per eftermiddag, att jag ska förändra världen eller läsa svår litteratur bara för att vara någon... Men hallå! En biokväll? Se en pjäs? Hittade den där kören jag tjatat om? Gå och simma (som jag faktiskt tycker om!)?Hur svårt skall det vara? För det är självklart att om det enda jag gör -pluggar- är det jag är , det enda jag har, ja då blir det ju jävligt tragiskt om det inte går bra eller om det inte är kul. Då är det klart att jag hänger upp mig på ALLT som har med universitet att göra. Då är mitt liv tjuriga föreläsare, frånvaro av roliga klasskompisar, tråkiga böcker. Och eftersom det blir det enda jag kan vara bra i, det enda området jag kan förverkliga mig i, så blir ju prestationsångesten förlamande och pluggandet tungt. Så jag borde skaffa en hobby. Detta konstaterade jag medan Fabio dansade på bordet.

För en gångs skull har jag lyckats hålla mig kvar på samma spår i mina tankar. That is: Jag har verkligen tänkt på det här med hur jag ser på mig själv utifrån vad jag gör. Jag är en av alla dem (få?) som hävdar att det viktigaste i livet inte är VAD man gör utan HUR man är. Jag vill tro att man kommer långt på att vara en bra person. På att vara snäll och hänsynsfull. Att om jag ger respekt så kommer jag att få det tillbaka. Någon form av instant karma. Men lurar jag mig? Är det något jag intalar mig för att bibehålla en gnutta självkänsla a la' JAG DUGER! Eller är det där något jag intalar mig för att slippa ta tag i saker (åhhh, jag är så sämst på det!). Är det den lata ängeln på min högra axel som viskar: "Det är okej att kolla på fyra avsnitt sex and the city på raken och sedan äta och sedan sova". Och don't get me wrong! Det är okej! Jag har fan 5 timmars föreläsning om dagen och jag blir trött för jag är människa! Men om jag hade en aktivitet som jag gillade, som är positiv och inte så laddad med prestation, ja då kanske jag skulle laddas med lite mer energi. Då kanske jag skulle uppleva att jag har ett rikare liv. "Rikare liv" tragiskt det låter... Men ni fattar. Jag skulle göra något. Skulle ha ett till område att identifiera mig inom. När någon frågar mig vad jag gör skulle jag kunna svara med något jag gör, inte något jag är. Och kanske att det är att ha high hopes, men på sikt kanske detta även skulle kunna skapa lite distans till mitt känsloliv som bara blir mer och mer bergochdalbanigt. Soft att ha en timma då och då där jag fokuserar på något som inte är mina eller någon annans känslor.

På lördags morgon plågade jag mig upp ur sängen och tog ytterligare ett steg mot en ljusare framtid. Vi var och tittade på ett hus. Jag är förälskad! Jag vill ha ha ha ha ha ha ha det!!!! Det är vackert, ny renoverat, TRÄDGÅRD! Åh, jag ser redan mig själv äta söndagsfrukost med Mathilda och Mariolina på baksidan. Men inget är ju perfekt och smakar det så kostar det. För att klara hyran skulle vi behöva hitta 2 personer till, öppna för att dela det minsta rummet... Vi får se.

Mannen i mitt liv, dvs pappa, kommer och hälsar på mig idag. I am the happiest!

Och till sist, för sedan måste jag verkligen plugga, och sedan till skolan (har lagt ner psicobiologia avanzata, nöjer mig med psicobiologia di base och har därför "ledigt" mellan 8.30 och 10.30 alla dagar utom torsdag!!!....) måste jag säga att jag blev så himla glad över alla som kommenterat och mailat om mitt sista inlägg. Jag trodde typ att det var en person som läste min blogg. Sweet!