let's do the things we do normally: smakprov ur semesteralbumet

Som sagt så har jag nyligen kommit tillbaka från en välbehövlig minisemester på Amalfikusten. Det blev mycket sol och bad och bad och ett och annat missöde.Redan på bilresan ner hade vi problem med olja och bromsar. Mari satt i framsätet och låtsades att hon kunde något om bilkörning (Mari köpte alltså sitt körkort när hon bodde i Buenos aires) och svor åt folk som körde illa eller aggressivt. För ett ögonblick glömde hon bort att vi sedan länge hade lämnat de norra, något mer civiliserade delarna av Italien, och utanför Neapel börjar hon gestikulera och göra horn-tecknet mot två snubbar i en bil. Detta kom hon att ångra omgående då vi sakta men säkert blir utpräjade i vägrenen. Jag bad en stilla bön. Sedan freakade samtliga av ren och skär skräck för att till sist bli omkörda och få pusta ut. Jag var seriöst rädd. man messar inte med folk från Neapel.

Mari reprisar den livsfarliga getsen

Vi kom fram till Agerola, där Giovannis föräldrar kommer från och har hus, sent på kvällen och det var mörkt, kallt och fuktigt. Vi var alla rätt slitna efter en 9 timmars bilresa. Morgonen efter vaknade jag upp till detta:

Sedan var det semester. Bad och mat och fina platser. Jag var blödig stup i kvarten över hur vacker det är i Syditalien och hur jag inte kan greppa att jag inte har något där längre. Inte ens en liten plätt som är min.