The day before Today

I fredags kväll var jag med Fabio på en etiopisk temakväll. Fabio är kul! Han är väldigt öppen på något sätt. Han håller på med clownterapi och han ÄR verkligen clown-typen. Han pendlar snabbt mellan lek och allvar, han kräver en hel del uppmärksamhet och vill få alla att skratta men samtidigt utstrålar han ständigt melankoli och någon slags ensamhet. Han berättade en gång att han pappa dog när han var 10. Kanske är det därför.
Träffade för en gångs skull riktigt trevliga människor. Har blivit skeptisk efter allt för många kvällar i kylan där jag armbågat mig in i konversationer och känt mig tråkig och fel. Mina förväntningar på folk i allmänhet är typ ZERO men från den positiva sidan sett slipper jag ju att bli besviken. Under kvällens gång hade jag en så kallad Aha-upplevelse. Min kära väninna Mariolina pratar ofta om hur viktigt det är att identifiera sig själv utifrån många olika saker. Hon säger ofta till mig att jag borde aktivera mig inom fler områden, att det kommer få mig att må bättre. Och jag är såklart överens, jag har till och med läst det där i böckerna (och min mamma, klokare än alla världens böcker, har tjatat om samma sak) men jag har aldrig KÄNT det. Tänkt att: "Fan, jag gör ingenting och därför känner jag mig som nobody". Så i fredags, över den etiopiska maten och det italienska vinet, efter att ha pratat om vem jag var, var jag kommer ifrån och vad jag pluggar, fick jag frågan : "Så vad gör du egentligen?". Och på den frågan finns det tyvärr inget svar. Jag gör ingenting. Och visst, jag vet att när man pluggar så är det heltid och jag fattar att det är orealistiskt att tänka att jag ska ha en aktivitet per eftermiddag, att jag ska förändra världen eller läsa svår litteratur bara för att vara någon... Men hallå! En biokväll? Se en pjäs? Hittade den där kören jag tjatat om? Gå och simma (som jag faktiskt tycker om!)?Hur svårt skall det vara? För det är självklart att om det enda jag gör -pluggar- är det jag är , det enda jag har, ja då blir det ju jävligt tragiskt om det inte går bra eller om det inte är kul. Då är det klart att jag hänger upp mig på ALLT som har med universitet att göra. Då är mitt liv tjuriga föreläsare, frånvaro av roliga klasskompisar, tråkiga böcker. Och eftersom det blir det enda jag kan vara bra i, det enda området jag kan förverkliga mig i, så blir ju prestationsångesten förlamande och pluggandet tungt. Så jag borde skaffa en hobby. Detta konstaterade jag medan Fabio dansade på bordet.

För en gångs skull har jag lyckats hålla mig kvar på samma spår i mina tankar. That is: Jag har verkligen tänkt på det här med hur jag ser på mig själv utifrån vad jag gör. Jag är en av alla dem (få?) som hävdar att det viktigaste i livet inte är VAD man gör utan HUR man är. Jag vill tro att man kommer långt på att vara en bra person. På att vara snäll och hänsynsfull. Att om jag ger respekt så kommer jag att få det tillbaka. Någon form av instant karma. Men lurar jag mig? Är det något jag intalar mig för att bibehålla en gnutta självkänsla a la' JAG DUGER! Eller är det där något jag intalar mig för att slippa ta tag i saker (åhhh, jag är så sämst på det!). Är det den lata ängeln på min högra axel som viskar: "Det är okej att kolla på fyra avsnitt sex and the city på raken och sedan äta och sedan sova". Och don't get me wrong! Det är okej! Jag har fan 5 timmars föreläsning om dagen och jag blir trött för jag är människa! Men om jag hade en aktivitet som jag gillade, som är positiv och inte så laddad med prestation, ja då kanske jag skulle laddas med lite mer energi. Då kanske jag skulle uppleva att jag har ett rikare liv. "Rikare liv" tragiskt det låter... Men ni fattar. Jag skulle göra något. Skulle ha ett till område att identifiera mig inom. När någon frågar mig vad jag gör skulle jag kunna svara med något jag gör, inte något jag är. Och kanske att det är att ha high hopes, men på sikt kanske detta även skulle kunna skapa lite distans till mitt känsloliv som bara blir mer och mer bergochdalbanigt. Soft att ha en timma då och då där jag fokuserar på något som inte är mina eller någon annans känslor.

På lördags morgon plågade jag mig upp ur sängen och tog ytterligare ett steg mot en ljusare framtid. Vi var och tittade på ett hus. Jag är förälskad! Jag vill ha ha ha ha ha ha ha det!!!! Det är vackert, ny renoverat, TRÄDGÅRD! Åh, jag ser redan mig själv äta söndagsfrukost med Mathilda och Mariolina på baksidan. Men inget är ju perfekt och smakar det så kostar det. För att klara hyran skulle vi behöva hitta 2 personer till, öppna för att dela det minsta rummet... Vi får se.

Mannen i mitt liv, dvs pappa, kommer och hälsar på mig idag. I am the happiest!

Och till sist, för sedan måste jag verkligen plugga, och sedan till skolan (har lagt ner psicobiologia avanzata, nöjer mig med psicobiologia di base och har därför "ledigt" mellan 8.30 och 10.30 alla dagar utom torsdag!!!....) måste jag säga att jag blev så himla glad över alla som kommenterat och mailat om mitt sista inlägg. Jag trodde typ att det var en person som läste min blogg. Sweet!

Oh go lay in your beige bed!

Temat på mina tankar de senaste veckorna tenderar att handla om A-M-B-I-V-A-L-E-N-S. Jag vill men jag vill inte, jag borde men jag pallar inte. Jag vill inte men jag gör det i alla fall... Sådan är jag. I ständig motsägelse mot mig själv.Ambivalensen ackompanjerar i princip allt jag gör. Även mina relationer. Relationer jag har haft, skulle vilja ha, relationer som förändrat mig, relationer jag saknar.
Jag börjar inse hur ensam jag känt mig sedan jag flyttade hit. Jag har inte alls särskilt många kompisar här och jag borde kanske göra något för att utöka min umgängeskrets. Men jag har hamnat i ett slags moment 22 där alla försök till umgänge känns jobbiga och krystade och totalt oinspirerat. Jag vill typ inte ens gå ut. Jag sitter hellre hemma och kolla på film eller läser en bok - men då får man ju faktiskt inte klaga över att man är ensam sedan. Det är alltså jobbigt att umgås men även jobbigt att vara ensam. Hur löser man det?
Den här veckan har jag försökt att rycka upp mig! Var till och med ute igår och det var trevligt. Och på fredag skall jag äta etiopiskt med Fabio. Saker händer och jag är ju egentligen ALDRIG ensam. Jag menar; Jag sover inte ens själv! So why do i feel like this? Och så är det ju fortfarande detta med N. Jag vill träffa honom och så ses vi och så ångrar jag mig. Jag är arg och ledsen och tycker att han är astråkig och vill bara skrika Oh go lay in your beige bed! och i nästa andetag tycker jag att han är en bra person och tänker att jag inte alls är för färgstark för honom och att vi säkert kan bli kompisar. Och när vi precis hade träffats var jag också ambivalent för lika många gånger som jag var rädd för att han bli lämnad var jag rädd för att bli kvävd.
Jag önskar att jag kunde stänga av ibland. Fokusera på något annat än mina känslor eller åka på semester långt, långt, bort utan mig själv. Jag skämms ofta när jag deppig. Jag har aldrig haft några särsklida problem i mitt liv liksom. Är mest som alla andra; har aldrig varit hungrig, blev inte slagen som barn, och visst att jag inte fick kolla på TV som jag ville men det gjorde mig antagligen gott. Så när den extensiella ångesten kommer över mig och jag försöker sortera bland mina tankar och känslor för att gå till botten med det hela, för att kunna må bättre, då rodnar jag inombords. Tycker att jag är en av alla dem som tror att de är så jävla djupa och bär på någon slags smärta inom sig men som egentligen bara är precis som alla andra. Jag vet inte hur jag skall förhålla mig till mina egna känslor. Och det är svårt att hänge sig några känslor i mer än 20 minuter. Jag är för otålig. Jag kan känna mig så sjukt deppig att jag börjar böla mitt under en lektion helt utan anledning för att en halvtimme senare cykla leende och sjungandes mina bästa cykel-låtar.

Nej, nu måsta jag faktiskt plugga. Psykobiologi. Självklart tycker jag att det är intressant OCH tråkigt.

BRÖL

Idag är en skitdag! Skulle vilja ta i och säga att idag inte borde få finnas. Helst skulle jag vilja sova bort hela dagen. Inget funkar och alla osynliga krafter vill mig illa. Men jag hinner inte sova. upptäckte 3 nya kapitel till men megatena + att jag inte får ut de papper jag behöver från min lärares hemsida. FUCK IT! Idag är även dagen efter igår som var underbar (bortsett från facebook som var sitt vanliga horiga jag, dags att lägga ned?). Det är svårt för idag att leva upp till igår. Först lunchade jag med Shilan och Angelica och på kvällen åt jag middag med Sara, Martin, Elin, Alva och Karin. Mellan dessa tillställningar kollade jag facebook och ba : Jaha, Mr Hjärtekrossare firar Pasquetta med sit ex. KUL! Fattas bara att det blir ihop igen. SLAP IN THE FACE PÅ MIG! Fy fan! är totalt förstörd över detta! Vill typ böla. Att de är ihop är typ det värsta som kan hända mig och det får mig att känna mig fett patetisk. Buhuhuuuu. Men som vanligt är jag för otålig för att riktigt förkovra mig i smärtan. Jag pendlar lite. Blir energisk och pratar fort, läser ett kapitel med biologi med ljusets hastighet för att sedan bli okoncentrerad och inte kunna göra annat än att spela filmen om N och S fram och tillbaka, pausa betydelsefulla sekvenser och fundera över vad som blev fel. Eller snarare VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG??!! För så är det ju när man är på down and out, allt är ens eget fel och man är helt förblindad och kan inte fatta att det antagligen är den andra personen det är fel på.

Snart kommer Ben och Sara hit så nu skall jag tvätta håret och bli snygg(are än hans ex) och njuta av människor tillräckligt smarta för att uppskatta mig!

Clattering Hooves

JAG ÄLSKAR DENNA KVINNA!!

Pasquetta

Jag är inte särskilt berest på Östgötaslätten. Jag vet inte vad som ligger norr eller söderut. Klockrike ligger där det ligger, en del orter slutar på -lösa och Roxen är en sjö men inte vet jag vilken. Idag passade jag på att fördjupa min Östgötakunskaper med en utflykt till Omberg. Egentligen var det ett återbesök för jag var där med skolan när jag gick i 2an eller 3an. Minns förutom Omberg och rökstenen en bondgård där vi fick färsk mjölk och där jag och min bästa kompis Annica skrev en låt om koskit som lukta illa *stadsbarn*. Trots stadsbarnet inom mig älskar jag träd och det finns inget som väcker melankolin och lugnet i mig som skog. Jag har alltid haft skog ett stenkast ifrån mig. Det har varit något oundvikligt, som vägen till skolan eller till stan. Och så är det nog för det allra flesta svenskar från mellanstora och småstäder. Jag saknar skogen nu när jag bor i Padova. Jag saknar dofterna, lugnet, ensamheten. Kunna sjunga ashögt utan att någon hör eller promenera på småstigar i timmar utan att träffa någon. Så nu var det extra fint att få gå i skogen. Jag såg så sjukt mycket vackra blommor, träd, stammar och djur. När vi traskade runt på stigarna kände jag mig som ett troll i en John Bauer tavla.

John Bauer drunknade förreseten i Vättern utanför Hästholmen. Stackarn. Hans fru och hans lille son drunknade också. Olyckan tycks ha orsakats av ett gäng illa fastsatta småländska symaskiner.

På vägen till omberg såg jag 3 rådjur!! Ett annat otroligt vackert inslag i landskapsbilden är vindkraftverken. De som tycker att det är fula är knäppa! De känns trygga som stora ekar och man bli hypnotiserad och rofylld av att titta på dem. Ser gärna fler.

LKPG

jag är hemma!

All is well

Jag har inte dött i jordsklav! Jag har heller inte blivit bortrövad av snubben jag dejtade. I am totally alive and fine, det har bara inte blivit så mycket bloggande på sista tiden. I helgen var Filppa, Gustav och Sigge här. Det var väldigt fina dagar och regnet jag förväntade mig uteblev. Jag bevittnade Filippas och Gustav förlovning. DÄ NI! Nu blir allt avundsjuka - Jag visste först! Så Grattis till F och G!

Idag har jag skrivit engelskatenta. Det var OK. Första tentan jag inte behövde plugga till. Annars har jag börjat en ny kurs i Psykofysiologi och den lär jag behöva plugga till. Kniven mot strupen börjar göra sig påmind. Har en del att ta tag i.


Mathilda ramlade på cyklen för ett tag sedan och vi följer med spänning utevcklingen av hennes blåmärke. Mycket spännande, det är hårt i mitten och för några dagar sedan såg det ut såhär



Och nu när jag ändå lägger upp bilder kan jag bjuda på några andra pärlor ur albumet - jag har ju ingen egen kamera så håll till godo!

Jag och Mat, eller skall jag säga Patti Smith och Janis Joplin. Erkänn att man ser! Här är vi inför maskeraden med tema rock star.



8 mars i prato della valle




också 8 mars. jag, Barbara, Mat och Mari. Tyvärr finns det inte en enda bild som alla är bra på fårn den dagen. Obeservera att jag lagt upp den jag själv är fulast på. Det är systerskap!

Lägenheten vi var och tittade på var inget för oss. Nu hoppas jag på en annan som jag fått nys om...


Det är vår här nu! Vädret är underbart! Äntligen är den tragiska vintern över. Om 2 dagar är jag hemma igen vilket även det är UNDERBART! Jag sådan hemlängtan att det spritter i hela kroppen. Kan inte koncentrera mig!

Nu blir det Kaffe!