Min kompis Barbara var för några veckor sedan på besök i Stockholm. Hon kom tillbaka nöjd och glad med en halv garderob från H&M. Barbara gillade verkligen Stockholm… men fan vad tyst det är! Enligt Barbara är der tystare i Stockholm är i vårat klassrum. Hon var i total chock över detta. Det var ju folk överallt men ändå helt tyst. Viskar svenskarna med varandra?
Jag har ofta fått höra att jag är bra på att ”kallprata”. Det har knappast varit en komplimang även om det säkert inte sagts för att såra mig. Har nog mest varit ett konstaterande. Och kanske är det sant. Jag är nog ganska bra på att kallprata. Men what is up med det ordet? K-A-L-L-P-R-A-T-A. Bara ordet säger så mycket om den svenska nedvärderingen av att prata för pratandets skull. Pratmakare, pladdermajor, pratkvarnar, pratsjuka osv. Men sedan när är det kyligt att interagera med en annan människa? Min kära vän Peppe som kommer från Visciano utanför Neapel skrev en gång i ett mail till mig om hur viktigt det är för honom att tala med andra. På bussen, på gatan, på universitetet. Varje människa har något att berätta och han vill höra. Det finns ingen rädsla i att interagera och framförallt ingen kyla. En annan gång sa han till mig att han tycker att människor som undviker interaktion är anti-människor. Jag och Peppe har växt upp i två olika extremer. Jag tror inte att ”kallprata” har en italiensk motsvarighet och det har säkerligen inte en napolitansk motsvarighet.
En snubbe som heter Philip Zimbardo beskriver den svenska sociala passiviteten som en inlärd reaktion al a’ behaviorismen. Han menar att det är en konsekvens av a) att man aldrig fått lära sig de ”rätta” sociala färdigheterna som lämpar sig för olika sociala situationer och b) att man förväntar sig att bära sig felaktigt åt och därför bli ängslig över sitt beteende.
Är det därför vi håller oss på ”hänsynsfullt avstånd” när någon dör? Är det därför vi tänker oss för innan vi säger något? Formulerar oss i huvudet innan vi uttalar orden? Att tala är så kravfyllt för oss och vi är rädda för kritiska omdömen. Det har blivit allvarligt och tungt för oss att prata. Och let’s not gå in på känslouttryck. Eller .. LÅT OSS! Själv hatar jag att bråka. Jag vet inte ens om jag vet hur man gör. Min pappa brukar mumla något om för svensk uppfostran. Och det ligger säkert något i det. Som svensk utgår man från att alla skall vara redo att kompromissa. Man undviker konfrontationer så långt man kan. I vissa sammanhang är antagligen kompromissen ett sätt att undvika den besvärande känslan av konflikten. Och vi hatar när folk inte är sakliga i en diskussion till exempel. Känslor är aldrig ett argument! Vi kräver till och med av barn att det skall förklara varför de är arga eller ledsna. Och visst, det är en jätteviktigt del av ett barns psykologiska utveckling och socialisering men är det inte även bitvis hämmande? När jag jobbade på dagis fick gråtande 3- och 4-åring höra att det var tvungna att behärska sig. Jag menar, visst att det är sjukt viktigt att ha en viss mån av självbehärskning och kontroll över sina känslor. Och jag tycker att det är sjukt viktigt att lära barnen att sätta ord på sina känslor men det ena behöver väl inte utesluta det andra? Jag vill både kunna visa och säga hur arg, ledsen, glad, lugn, sur, tillfreds jag är. Känslorna är ju ändå dem samma oavsett om jag håller dem tillbaka eller inte. Att visa sin ilska med hela sin kropp, med sin röst, med ett rött ansikte och svettiga handflator – är det sämre än att sätta sig ner i lungan ro och berätta hur förbannad man är? Men det är klart att det är tabu. Det är fan inte lätt att visa sina känslor när man växt upp med någon slags samförståndsideologi som format min konfliktundvikande personlighet. Alla vet vi att känslor är ”privat”, att tala högt är drygt och vulgärt och om man tappar behärskningen förlorar man sin värdighet. Det har varit alldeles för lätt att lära sig att skämmas och hålla käften.
