here we go again

Har känslan av att vandra lite i cirklar. Eet är svårt att ändra på gamla invanda mönster. Men när strategierna inte funkar längre då är det dags att evolvera. Varför är det så svårt? Imorn börjar min tillbakafärd mot Padova. Första stoppet blir i Danmark, sedan blir det nattåg genom Tyskland och jag och pappa bör vara framme i Padova på onsadg vid lunch. Det känns soft att bila/tåga ner. Det är ett passande sätt att ta mig tillbaka på. Jag behöver resa ner. Kan inte bara sätta mig och ett flyg, komma fram ett par timmar senare och ha bytt verklighet. Det får bli en tredagars-process. Passar mig perfekt. Och så får jag med mig otroligt mycket saker också. Kanske har jag överdrivit något med min packning? Vågra inte ens tänka på att jag om två år kanske kommer att flytta igen... Men det blir ett senare problem. Hur som helst, bilen är fullpackad med mina och även med några av Mathildas saker.

När jag inte funderar över saker som skall tas tag i när jag kommer ner, skolskatter, byte av kurs, ny klass, nya klasskompisar (!!!), huset, sambos etc etc etc så är jag helt inne i biologins värld. Som vanligt har jag fått bekräftat att jag är extremt oallmänbildad och behövt ta igen en del "självklara" fakta. Jag kan inte säga att jag njuter. Dessutom har jag förstorat upp allt och nu är det som att hela min självkänsla hänger på den här tentan. Men ibland, när jag glömmer bort mig själv, är det spännande.

och celldelning kan vara lite kul...

vi vet som sa det först...

Kolla in detta: samuelssonemma.blogspot.com
en tjej som gett upp sitt sommarjobb för att göra en kollektion. duktig tjej. snygga kläder.

it just keeps on comin'

international

Nu kan man läsa min blogg på vilket språk man vill tack vara att Sara välsignat mig med Googles översättningsverktyg. Har själv roat mig med att läsa mina inlägg på italienska och engelska och gläder mig över att min egen engelska och italienska är bättre än Googles.


Har haft besök av mina "kusiner" från Nola (nära Visciano). Albertina som hon heter är alltså min farfars kusins barns adoptivdotter. Älskar att det blir min kusin och hur alla i Italien är kusiner. En enda stor familj.

lady gaga

Är så glad för denna kvinna! Hon är det mest intressanta som hänt oss på länge. Om jag inte skulle må dåligt av att folk stirrar så skulle jag lätt kunna tänka mig några av lady gagas outfits!

Betty the Computer

Gamla Betty är som ny! En kompis till min pappa har ägnat i princip hela eftermiddagen och kvällen till att ominstallera min dator. Detta har aldrig tidigare skett under Bettys livstid och det var, som man brukar säga, dags. Hon har haft en massa fuffens för sig och i sedan i vintras (när jag råkade kortsluta) har hon inte varit sig lik. Känner mig alltid lite dum när jag är med folk som fattar datorer. Själv vet jag knappt skillnaden mellan hård- och mjukvara och är inte särskilt intresserad av att lära mig heller. Så som tur är har min far denna underbara vän som hjälper mig så fort det krisar och som dessutom är extremt trevlig att hänga med!

Nu blir det lite Fever Ray. Och en video som gav lite samma känsla som deras spelning på way out west.

If I Had A Heart from Fever Ray on Vimeo.

Onsdag till söndag

Onsdag till söndag i Göteborg var den bästa intervallen mellan en onsdag och en söndag på väldigt väldigt länge. Jag har haft det extremt bra! Jag har trivts hemma hos Filippa och Gustav som trots en hård sommar varit förträffliga värdar. Eget rum fick man till och med! I torsdags kväll dissade jag och Sara way out west-klubbarna och åt musslor med Filippa och Gustav på deras balkong.






Att umgås med Sara och Filippa är lite som att landa mellan något man var, som man inte behöver förklara, och det man vill bli som ständigt är under utveckling och kan ifrågasättas och vändas och vridas på in absurdum. Vi tre blir något annat än summeringen av våra tre personligheter. Jag tycker att det är intressant och stimulerande att umgås med dem. Samtidigt är det väldigt rofyllt. Jag vet vad jag har, de vet vem jag är, man behöver inte börja om eller förtydliga detaljer. Vi ses inte så ofta eftersom vi alla bor på olika ställen och lever rätt så olika liv, och visst vill jag alltid maximera det stunder vi ses och få så mycket ut av det som möjligt. Men den här gången tror jag att vi alla behövde vila lite på varandra. Ladda om liksom. Och det kände iallafall jag att jag kunde göra.



På fredagen innan festivalen brunchade Karin, Filippa, Sara och jag. Brunch är den godaste måltiden jag vet och jag blev peppad på att leta fram ett bra recept på amerikanska pannkakor och göra mig själv lycklig för kommande bruncher under min livstid. Jag var kände dock en malande oro under brunchen. Dels skulle jag se Bon Iver och dels skulle jag och Sara på något sätt lösa våran alkohollösa situation. Vi fick sällis till systemet, stressdrack några klunkar för att sedan, efter många om och men, gömma vårat vin på ett, enligt mig, vattentätt gömställe(som senare visade sig vara rätt kasst och vi blev bestulna på allt).

Även Lisa var ett ständigt återkommande inslag under helgen. Lisa, Cristian, jag och Sara kvalitetstidade med varandra på ett dansgolv i stan när vi under festivalens sista kväll inte kom in på några klubbar. Ingen var ledsen för det. Sjukt bra musik och sjukt bra sällskap!

Jag skulle vilja skriva om allt bra som jag såg på festivalen och hur jag kände när jag såg det. Men palla. Ni skulle ändå inte fatta. Det är sådant där som man måste ha varit med på. Robyn var nog bäst. Jag var totalt ägd. Fällde en tår när hon sjöng keep this fire burning och tänkte på vänskap som aldrig rostar. En annan otroligt bra konsert var Bon Iver. For Emma, Forever ago har tröstat mig hela vintern och våren och under konserten hade jag känslan av att jag skulle vilja ge någonting tillbaka... Så jag klappade händerna och sjöng med. Och de verkade nöjda när det fick av scenen så kanske räckte det.

Justin Vernon verkar vara en typisk gitarrkille. Han bytte gitarr mellan varje låt i princip och var sval och cool och sa som saker som "stay safe and all that shit" fast alla visste att han ville säga "fan vad fina ni är, jag älskar er och utan er skulle jag inte vara något och om jag kunde skulle alla få en kram". Tror jag.
Det var asballt när det spelade Wolves och hela publiken sjöng "what might have been lost" och han ba "don't bother me" och sedan bört alla ut i skrik och det var sjukt mäktigt. Hittade en video på youtube. Kolla från 3 minuter och framåt så fattar ni vad jag menar även om det såklart inte alls gör sig lika bra på film.


Annat bra var Jenny Wilson, Fever Ray, Vampire Weekend, Lily Allen, Beirut, Antony och alla förtjänar en egen post i bloggen men då skulle ingen orka läsa mer. Jag lugnar mig här.

Oh yes Göteborg - i am soooo on my way!!!

Imorgon åker jag till Filippa och det känns liksom åhhh så himla skönt, fast att jag inte har några kläder och måste vara ful och kanske frysa på way out west. Vet inte hur jag tänkte när jag inte tog med mig några kläder hem. Ångrar långt in djupet av min djuphet att jag inte lämnat 5 kilo psykobiologi och tagit med mig 5 kilo heta outfits istället. Men det är lätt att vara efterklok. Ibland gör man rätt ibland gör man fel . lev med det , som Markus Krunegård skulle sagt.



Det här är mitt nya favoritband

Redan augusti

SHIIIIIT!!!!! Nu är det sådär IGEN! och varje gång det händer så ba "Asså det här är SISTA gången, jag sväääär!" Men så händer det igen. And i can't see why. Jag är stressad igen alltså (stressade jag någonsin ner?) Och jag ligger efter.
Och så är jag trött och fattar inte hur det är möjligt och får dåligt samvete för jag ser mina vänner som sliter arslet av sig på diverse jobb medan jag har all tid i världen som jag tydligen är oförmögen att göra något med.

Men så kan det vara i livet och vissa perioder är man helt enkelt inte på topp.

Igår laddade upp mig lite med en badutflykt. Loved every second of it!