Soulmates

En dag var min pappa och jag och fikade på pasticcerian precis bakom mitt hus. Den har gott kaffe och sägs ha Padovas bästa bakelser (and they better, för billigt är det inte). När vi druckit upp våra cappuccini drog jag som sig bör med skeden längs koppen för att verkligen få bort det sista löddret. Djupt koncentrerad. Plötsligt frågade min pappa mig något väldigt enkelt och straight forward. Typ: ”Sara, känner du dig ensam för att du inte har pojkvän?” Jag tittade på honom i några sekunder (som kändes som 5 min), sedan tittade jag mig omkring för att försäkra mig om att ingen lyssnade (detta behövde jag dock inte oroa mig för eftersom hela konversationen var på svenska, men man kan aldrig vara helt säker.), och tillsist tog jag ett djupt andetag för att liksom samla mig inför denna fråga. Jag måste erkänna att jag kände mig lite….illa till mods. Nästan förolämpad. För det jag hörde var ingen fråga. Någonstans på vägen från mitt öra till min hjärna förvandlades denna enkla fråga till ett fasansfullt påstående: DU BEHÖVER EN POJKVÄN. Och på enkla frågor som förvandlas till påståenden (eller, God forbid, en anklagelse; Varför har du inte (aldrig) pojkvän?) finns det inga enkla svar. Och så satte jag igång. Talibaner hit, djur dit, mikromakt, könsroller, över- underordning blablablablaaaa. Tillsist klämde jag i med mitt gamla vanliga ”jag är helt enkelt inte redo att kompromissa bort mig själv”. Som om det är det ett förhållande handlar om. Eller som om det från min sida vore ett aktivt politiskt ställningstagande att inte ha pojkvän. Who am I kidding!? Inte mig själv i alla fall. Min kära far har ju såklart rätt. Det är klart som fan att jag känner mig ensam, inte bara men mycket, just därför. Det är klart att jag undrar varför jag aldrig kan få något att funka. För jag träffar ju någon då och då men det blir liksom aldrig PÅ RIKTIGT. Det är aldrig helhjärtat , den där nu-är-det-vi-känslan infinner sig aldrig. Jag känner mig som Bert- den sista oskulden, omringad av folk i förhållanden. Nästa alla mina nära vänner har flick- eller pojkvänner. Jag får bevittna allt från gullipluttenutte till iskalla bråk. Jag hinner för fan inte vakna på morgonen innan jag får någon annans förhållande kastat i ansiktet. Som en morgon förra veckan (här pratar vi alltså klockan 07.20 cirka); jag hade inte hunnit mer än att sätta mig upp i sängen innan Mathilda rusar in och är eld och lågor över att hennes pojkvän ringer henne på nätterna när han vet att hon sover och inte svarar. Ett icke-samtal. Och jag säger det såklart inte men jag tänker Till dig är det i alla fall någon som ringer. Åhhhh det är en så fruktansvärt patetisk tanke!

( Nu får det ju inte bli så att ni tror att jag inte vill höra om era förhållanden, för det vill jag! Såklart! Men inte innan klockan 8.00)

I ett Sex and the city-avsnitt (det när Carrie fyller år och sitter på en restaurang och väntar på att hennes vänner skall dyka upp men alla är stuck in traffic or at work och hon ba: My god I wish i had that special someone in my life - cause i feel lonely! typ. Men sedan kommer Charlotte och hämtar henne och så går de och dricker kaffe på deras fik och Miranda och Samantha är såklart där and all is full of love!) så säger Charlotte något i stil med Kan inte vi vara varandras soulmates och män bara bra folk att ha kul med? Åh vad jag älskar den kommentaren! Den är såååå jag på gymnasiet när jag fortfarande trodde att det var mina kompisar och jag mot världen 4-ever. Men det funkar ju inte riktigt så. Man växer upp, åt olika håll, isär. Någon blir kär, någon flyttar ihop, någon flyttar iväg, någon skaffar nya bästisar etc etc (vill bara förtydliga att det inte är någon bitterhet i detta konstaterande) Och det funkar ju bara att vara soulmates med sina kompisar tills någon träffar någon annan som den hellre vill vara soulmate med. Typ en partner.

Men varför blir det nu såhär då? Varför blir inte jag förälskad lika ofta som jag tycker att mina vänner blir? Varför lyckas inte jag ta steget från Jag-träffar-någon till Vi-är-ihop? Och Varför Varför Varföööööör tycker jag att detta är viktigt!?!? Sedan när har jag fallit för hela två-samhetsgrejen? Sedan när har jag slutat att i hemlighet förakta äktenskapet? Och när fick jag för mig att jag behöver en pojkvän? Är det just för att det hela tiden är in my face? Eller är det jag som är så uppmärksam på det att varenda litet tecken påminner mig? Men som förra veckan, när jag tänkte som mest intensivt på förhållanden i allmänhet och mina icke-förhållanden i synnerhet, så kom först Erikas pojkvän och överraskade henne med besök och några dagar efter kom Dani och överraskade Mathilda. Francesca tog tillfället i akt att skämta om när min pojkvän skulle kunna dyka upp. HAHA mycket roligt. Jag är lägenhetens singel. Men inte singeltjejen som är på aktiv jakt och drar hem snygga killar mot veckoslutet. Nej, jag är liksom den ensamma singeltjejen, hon som verkar rätt okej och som man känner att man vill fråga Men varför har inte du pojkvän?

Kan det vara så att hela förhållandegrejen blev aktuell i och med den senaste dumpningen? Måste erkänna att det har varit bitvis problematiskt att komma över N. Jag är inte över det än. Att det inte funkade mellan N och mig kändes som ett misslyckande. Jag kastade mig in för snabbt, satsade för mycket. Jag vill hemskt gärna att det skulle funka. Och när det inte gjorde det kändes det som att förlora i TP – Barnversionen! Totalutslagen av en 5-åring. Alla tecknen var ju där. Och alla verkar känna till att man inte skall inleda något med en person som nyss kommit ur ett annat förhållande. Visste inte att det var universal law. Kärlek är som TP med bara sportfrågor. Och för oss som byter kanal under sporten är det ingen idé att spela…

Gud vilket tjatande. Och tankar av detta slag förföljer mig ca 50% av min vakna tid. Jag borde skaffa en hobby.

What else is new? Jo, Jag har ju gjort min psykobiologitenta. Not good. Jag var säker på ca 6 frågor av 30 men lyckades, don’t ask me how, att svara på 24. Ibland under stressade situationer blir man bara så kreativ. Eftersom jag pluggat som en tok to the point of illamående och skelögdhet känns det fett trist att behöva göra om den tentan i juli. Jag hatar när sakerna liksom inte bli klara och man måste dra det efter sig i en tung svart sopsäck ihop med alla andra tentor jag skall göra i juni och juli. Jag vet att ni har hört detta förut men det tåls att upprepas: Tentaperiod – ingen bra idé, Läsa fler än två ämnen samtidigt – gymnasiet (ingen bra idé heller).

Vad har mer hänt? Let me see… hmm INGET! Jag har som sagt mest pluggat. Alla andra har varit ute i den strålande solen och blivit fräkniga och Francesca har gått från att kalla mig för husets singel till husets spöke.

Idag regnar det och jag sitter med min laptop i skolan och verkar viktig. Har precis kommit ut från laboratoriet till psykofysiologi. Det var lite kul faktiskt. Fick sätta elektroder på handen. Och titta på labben där de forskar på sömn. Nu skall jag trotsa regnet och bege mig hemåt.