Det àr eftermiddagssol och là vid trappan sà det àr dàr det hànder nu fòr tiden. Vi har skapat nàgon from av outside aula studio vilket kanske inte sè effektivit fòr studierna men svensk som man àr kan man ju inte sitta inne nàr det àr sol. MAN MàSTE PASSA Pà! Igàr hade jag shorts pà mig. Vet inte om ni greppar detta. Jag gòr det inte. Blir sà jàkla glad!
Upptäckte att jag missat lämna in min studieförsäkran till Csn. Det är ett papper som skall skrivas under och stämplas av skolan för att intyga att jag påbörjat min termin. Ingen big deal... OM DET INTE VORE FÖR ATT JAG BOR I ITALIEN!!!!!!!!! Jakten på en underskrift började klockan 8.00 i morse då jag tålmodigt stod utanför skolans kontor och väntade på att de skulle öppna. Efter en jävla massa om och men, suckar,dryga kommentarer (typ lilla gumman, vi är i italien nu, jag förstår inte varför ni insisterar, om ni verkligen vill kan ni boka in en tid hos ansvarig med han är aldrig här) och väntan fick jag DAHTATATAAAA; Ingen påskrift. Efter att fått damen som hjälpte mig att gå in under ett sammanträde och visa blanketten för rektorn gav jag upp. Fick ta mina papper och cykla hem. Nu är klockan över 12. 4 timmar (!!!!) I alla fall... Till sist ringde jag Csn och tjejen jag fick prata med ba Njjaaa Mjäää Asså det har ju inte varit några problem med den här skolan tidigare så det är ju väääääldigt konstigt. Men det är här jag får belöningen för allt jävla trassel jag utstått med den italienska byråkratin, jag har nämligen blivit så jävla bra på att insistera! Jag tror inte på när folk säger att saker och ting inte är möjligt för min erfarenhet är att det bara handlar om vem man pratar med. Och så blev det även denna gång. Jag leker att jag är Anna Anka och ba I WON'T TAKE NO FOR AN ANSWER!!! Jag måste typ spela för jag har det inte i mig. Jag hatar att gnälla och jag är inte sådär självsäker. Ibland kan jag höra mig själv och undra vad jag håller på med, och var Anna Anka inom mig vanligtvis håller hus. Tillslut fick jag prata med en snubbe på csn som tyckte att det var ok att jag faxar över ett utskrivet intyg med skolans sigill utan påskrift tillsammans med csnblanketten. Så nu måste jag bara skaffa ett intyg på engelska... Så det skall jag göra imorgon.
Allt detta får mig att vilja leva långt ute i bushen, vara självförsörjande, på sin höjd betala skatt och gå till vårdcentralen men other than that har jag fan ingen lust att ha att göra med någon form av instans. Nu skall jag till LIDL, är hungrig.
Kanske började det redan igår kväll? Hade ingen lust att sitta och prata bort kvällen i köket. Gick och la mig halv nio, kollade på Saltön på svt play och släckte sänglampan klockan tio. Som en gammal tant. Gick upp tidigt, förberedde superfrulle som jag sedan inte orkade äta upp. Läste lite i en bok om community psychology och tyckte att det var tråkigt. Sedan blev jag påmind om att jag borde städat köket igår och hur skall det gå nu när städschemat liksom förflyttas framåt? Allt förskjuts. Kaos på Via Galuppi. Så går det om man inte respekterar dagarna. Allt detta innan klockan nio eh... tidigt! Tog en paus runt halv tio, åt en macka med nutella och drack en kopp decaf. Kände mig plötsligt tjock. Kollade facebook och blev sur. Vet inte varför. Kanske ett subliminalt meddelande, en bild, något som jag medvetet inte kan minnas men som registrerats i mitt undermedvetna? Jag vet inte! Steg kanske upp på fel sida? Sur är jag. Och nej, jag har inte mens!!11
Här är en lista på saker som stör mig när jag är sur:
Reaggeton
Grannens hund
Reklam med nakna tjejer
Ryanair
Community psychology
Andras existens
Generellt sett är jag inget fan av att gå på middagar och fest och sånt. Egentligen är jag rätt blyg och det är lite jobbigt att vara bland så mycket folk. Det är svårt att prata med fler än en eller två åt gången dessutom hör man aldrig vad folk säger. Tumme ner helt enkelt. Att jag igår var bjuden på middag/fest hos personer jag träffat en gång tidigare gjorde inte direkt att jag bubblade av lust. Men har man sagt ja så har man så det var bara att leta fram en inte allt för tacky flaska vin och kasta sig på cykeln. Och det var nog bra att gjorde det för middagen/festen visade sig vara den typen av tillställning jag faktiskt gillar. En perfekt blandning av blivande psykologer och konservatorium studerande. Lugnt och sansat. God mat (har fortfarande inte lärt mig att jag måste fråga om det är kött i maten så jag spottade mat vid två tillfällen, man jag skämdes inte *stolt semiveggo*), mycket att dricka, folk med rastahår och Jamaicamössor som rökte hasch. Och i ett rum var det ett band som spelade jazz. Alla verkade glada. På vägen hem cyklade vi förbi en överkörd katt vars inälvor hade sprutat ut flera meter över vägen. Mari grät resterande 5 km hem och blev tyst. Hatar när folk blir tysta. Sedan gick jag och la mig. Vaknade i morse av att en zigenare spelade dragspel nedanför mitt fönster.
Mari och Giovanni har i princip gjort slut. Eller de har någon form av paus. De hörs inte. Men han har inte hämtat sina grejer. Jag tror att det sådant där man bara fattar när man är i det, var man har varandra menar jag. Jag har fram tills idag inte märkt det så mycket, förutom som Maris kompis såklart. Men jag har inte saknat Giovanni förrän idag. Det börjar bli tomt och tyst. Kan inte dölja lyckan över att slippa höra dem bråka.... men det är trist att han inte dyker upp längre. Ibland kom han med frukostcroissanter på morgonen. Det var sweet.
Jag har haft semester med Jacob hela helgen. Det var bra på alla sätt och vis. Känner dock att jag behöver komma igång igen, ha lite rutiner och sådant där vardagstjafs. Det tar alltså en helg för att få mig ur balans. Så vet vi det. Nu skall jag hänga tvätt och sova!
Föds man god och hjälpsam och blir förstörd av samhället eller föds man självisk och samhället lär oss att vara snälla och hjälpsamma? Ny forskning visar att små barn är naturligt altruistiska och hjälpsamma, rent spontant utan att bli belönade för det. Gulligt.
Jag har alldeles snart gjort min första skolvecka. Har lektion i eftermiddag sedan åker jag till Vercelli över helgen. Det betyder att om man vill ha tag i mig så får man ringa eller smsa för jag kommer varken att kolla mail eller fejjan.
Jag var ju lite orolig och nervös inför att skolan skulle börja. På det stora hela har det gått bra. Har skaffat hälften av böckerna jag behöver, har varit på alla lektioner och jag har inte behövt sitta på golvet en enda gång. Har haft himla tur med snälla klasskompisar som paxat plats åt mig och jag har kunnat lunka in typ 20 min innan lektionen börjat. På psykopatologilektionen är det trångt och jobbigt för vi är 400 personer och folk sitter och står överallt. Jag blir extremt sömnig under dessa föreläsningar för det finns inget syre, det är hög ljudnivå och alla är såklart irriterade och okoncentrerade. Förhoppningsvis får vi ny sal annars vägrar våran lärare att föreläsa pga säkerhetsrisken med så många elever i för liten sal. Det är ju helt rätt såklart men jag kommer självklart bli sur om mina lektioner blir inställda pga universitets dåliga planering / dåliga lokaler eller vad än anledningen må vara.
Under veckans gång har jag även provat på pilates. Herregud. Trodde att det skulle vara rätt soft, typ sitta och andas. Men så var det inte. Har träningsvärk i magen och ryggen och muskler jag inte visste fanns. Min kompis Francesca, som är min enda kompis i klassen har flyttat till Padova och nu skall vi börja gymma ihop - KUL!Vad har mer hänt i veckan? Hmm... Vi åt middag hos Robi och Nico i onsdags vilket var trevligt. God risotto och matpaj. Jag har klippt mig igen. Ser ut som en blandning mellan en pojke och en mentalpatient tidigt 1900-tal. Bilder kommer förr eller senare. Annars är jag mest trött och hängig, det är som om min sjukdom/förkylning/gud-vet-vad inte vill gå över. Hoppas att jag blir bättre över helgen. Skall försöka att göra lugna saker, träffa Laura, Giulia och plugga
Och så en liten sång
Idag börjar jag skolan igen. En ny termin med omöjligt schema, för stora klasser och för små lokaler. Jag önskar att allt det praktiska runt omkring inte tog så mycket energi. Jag blir bättre och bättre på att stänga det utanför men jag antar att gränsen går ungefär där jag måste sitta på golvet under föreläsningarna. Jag har en malande oro i mig. Jag är inte säker på vad mitt problem är men jag känner mig nervös. Tror att det är det där med att komma igång. Senaste veckorna har jag befunnit mig i ett behagligt lunkande, i vakuumet mellan det som är gjort och det som skall göras. Och det som är gjort har gått bra men jag börjar känna att det inte räcker. Har för mycket hängande efter mig. Slutet är för långt bort och har inga konturer. Jag vill lägga in en högre växel men hur gör jag? Var är den? Jag kanske inte har någon? Kanske blir det bra med rutiner igen. Fasta tider och vanor. Måste bara känna in den nya rytmen. Har alltid varit känslig så.
Igår var det invandrarstrejk i Italien. En "Utan oss så stannar Italien upp". Jag var ute och demonstrerade. Inte så mycket folk som man kanske hade hoppats men en bra blandning av italienare och invandrare. Mycket ilska i luften, rasism är ett känsligt ämne här. Jag blev rörd och tjöt under i princip alla tal som hölls. Det är synd att man så sällan talar om invandring är positiva termer, om hur raddichion i Treviso skulle ligga kvar i marken om det inte vore för invandrare, om hur de gamla inte skulle ha någon som tar hand om dem, om hur ingen skulle hämta soporna. Om hur inga skitjobb skulle bli gjorda, för det är framförallt dem som invandrarna gör oavsett bakgrund och utbildning. Sedan jag flyttade hit har jag konfronterats med andars fattigdom och min och andras rikedom på ett helt annat sätt än vad jag gjorde när jag bodde i Sverige. Jag kan sucka när de ringer på dörren för pengar. Det är väldigt obekvämt att ständigt bli påmind över vilken tur jag har och vilken otur så många andra har, det är obekvämt att ständigt bli påmind om mitt ansvar, min frustration. Men det är nyttigt. Och jag tröstar mig med att ett leende, och att byta ett par ord kanske kan räcka någonstans de gånger jag inte ger med än en euro.
