Till Saris

out on the rolling sea

Idag är det kallt. Jag har tänkt mycket på hur det skulle bli när det skulle bli höst och kallt och sedan skulle det bli vinter och ännu värre. Det har varit mycket tänkande, ganska mycket pratande och, som vanligt, väldigt lite verkstad. Snart är det dags att sätta på elementen och vi som skulle isolera fönster, hänga upp draperier framför dörrar, fixa mattor till golven etc etc. Vi har iallafall en ny vägg som bara skall få ett extra lager frigolit och något snyggt tyg. Förhoppningsvis kommer det göra källaren lite varmare.
  Och idag när det helt plötsligt var kallt tänkte jag också på hur snabbt det går. Nyss var jag vid havet. Och inte alls långt innan det satt jag in en lägenhet långt utanför stan och pluggade socialpsykologi.Och strax innan det bodde jag i ett annat land, hemma hos min mamma och pappa - bodde nästan granne med Shilan och Angelica som är det finaste Linköpings Universitet gett mig. Och typ ett ögonblick innan det bodde jag och Sara i Rom och jag dejtade en amerikan som gillar att stäppa. Tiden går så himla fort och ibland vill jag bara stanna upp och inse allt jag har. Jag vill skrika till moderjord/universum/människorna eller vad det nu är, att tiden går för fort och jag halkar efter. Snart fyller jag 23, och jag vet - jag är fortfarande ung och nya tonåren är mellan 20-30, men det känns inte så kul. Jag hade tänkt att jag skulle vara på något annat sätt vid 23. Klokare, lugnare, med en plan. Nu är jag snart 23 och mer förvirrad än någonsin.

Ikväll kommer Mami <3

a me basta il sole

Igår:

Idag:

läget under kontroll

Härom dagen fick jag mail-svar från en kär vän. Trots att mailet jag själv skrivit var en aning rörigt fick jag kommentaren "Du verkar ha koll på saker och ting". Det var en skarp kommentar. Ett enastående framsteg från min sida som jag behövde hennes ögon för att se. För jag vet, jag har varit klag-klag-klag rätt länge nu och det är inte kul för någon men sedan sommaren har min situation förändrats drastiskt utan att jag ens märkt något. Och det är just det där att ha koll på saker och ting. Rent praktiskt har väldigt lite förändrats men mitt inre kaos har tagit form och jag har liksom lättare att... hantera min förvirring. Eller så är jag helt enkelt inte lika lost längre. That's good news folks! Livet kan kännas tråkigt, motivationen skriker med sin frånvaro, jag har svårt att bryta destruktiva mönster  men jag är banne mig inget vrak! Jag känner mig inte alls lika trött som för 2 månader sedan och inte alls lika ledsen. Det är lätt att missa hur saker går mot det bättre (kanske för att jag tar det för givet) och framförallt lätt att glömma det som inte var bra.
           Och ibland glömmer man det som var bra också. Då kan det vara bra med blandade spår-funktionen på ipoden så man liksom snubblar över en gammal godbit då och då. Jag cyklade som en galning över hela Padova igår och blev påmind om D'Angelo. Herregud vad bra det är!!!


Min pappa kommer hit ikväll. Han har fått tummen upp från doktorn så nästa vecka skall han vandra från Siena till Viterbo. Eller om det var tvärtom.

"I tell you what freedom is to me..."