Temat på mina tankar de senaste veckorna tenderar att handla om A-M-B-I-V-A-L-E-N-S. Jag vill men jag vill inte, jag borde men jag pallar inte. Jag vill inte men jag gör det i alla fall... Sådan är jag. I ständig motsägelse mot mig själv.Ambivalensen ackompanjerar i princip allt jag gör. Även mina relationer. Relationer jag har haft, skulle vilja ha, relationer som förändrat mig, relationer jag saknar.
Jag börjar inse hur ensam jag känt mig sedan jag flyttade hit. Jag har inte alls särskilt många kompisar här och jag borde kanske göra något för att utöka min umgängeskrets. Men jag har hamnat i ett slags moment 22 där alla försök till umgänge känns jobbiga och krystade och totalt oinspirerat. Jag vill typ inte ens gå ut. Jag sitter hellre hemma och kolla på film eller läser en bok - men då får man ju faktiskt inte klaga över att man är ensam sedan. Det är alltså jobbigt att umgås men även jobbigt att vara ensam. Hur löser man det?
Den här veckan har jag försökt att rycka upp mig! Var till och med ute igår och det var trevligt. Och på fredag skall jag äta etiopiskt med Fabio. Saker händer och jag är ju egentligen ALDRIG ensam. Jag menar; Jag sover inte ens själv! So why do i feel like this? Och så är det ju fortfarande detta med N. Jag vill träffa honom och så ses vi och så ångrar jag mig. Jag är arg och ledsen och tycker att han är astråkig och vill bara skrika Oh go lay in your beige bed! och i nästa andetag tycker jag att han är en bra person och tänker att jag inte alls är för färgstark för honom och att vi säkert kan bli kompisar. Och när vi precis hade träffats var jag också ambivalent för lika många gånger som jag var rädd för att han bli lämnad var jag rädd för att bli kvävd.
Jag önskar att jag kunde stänga av ibland. Fokusera på något annat än mina känslor eller åka på semester långt, långt, bort utan mig själv. Jag skämms ofta när jag deppig. Jag har aldrig haft några särsklida problem i mitt liv liksom. Är mest som alla andra; har aldrig varit hungrig, blev inte slagen som barn, och visst att jag inte fick kolla på TV som jag ville men det gjorde mig antagligen gott. Så när den extensiella ångesten kommer över mig och jag försöker sortera bland mina tankar och känslor för att gå till botten med det hela, för att kunna må bättre, då rodnar jag inombords. Tycker att jag är en av alla dem som tror att de är så jävla djupa och bär på någon slags smärta inom sig men som egentligen bara är precis som alla andra. Jag vet inte hur jag skall förhålla mig till mina egna känslor. Och det är svårt att hänge sig några känslor i mer än 20 minuter. Jag är för otålig. Jag kan känna mig så sjukt deppig att jag börjar böla mitt under en lektion helt utan anledning för att en halvtimme senare cykla leende och sjungandes mina bästa cykel-låtar.
Nej, nu måsta jag faktiskt plugga. Psykobiologi. Självklart tycker jag att det är intressant OCH tråkigt.
Jag börjar inse hur ensam jag känt mig sedan jag flyttade hit. Jag har inte alls särskilt många kompisar här och jag borde kanske göra något för att utöka min umgängeskrets. Men jag har hamnat i ett slags moment 22 där alla försök till umgänge känns jobbiga och krystade och totalt oinspirerat. Jag vill typ inte ens gå ut. Jag sitter hellre hemma och kolla på film eller läser en bok - men då får man ju faktiskt inte klaga över att man är ensam sedan. Det är alltså jobbigt att umgås men även jobbigt att vara ensam. Hur löser man det?
Den här veckan har jag försökt att rycka upp mig! Var till och med ute igår och det var trevligt. Och på fredag skall jag äta etiopiskt med Fabio. Saker händer och jag är ju egentligen ALDRIG ensam. Jag menar; Jag sover inte ens själv! So why do i feel like this? Och så är det ju fortfarande detta med N. Jag vill träffa honom och så ses vi och så ångrar jag mig. Jag är arg och ledsen och tycker att han är astråkig och vill bara skrika Oh go lay in your beige bed! och i nästa andetag tycker jag att han är en bra person och tänker att jag inte alls är för färgstark för honom och att vi säkert kan bli kompisar. Och när vi precis hade träffats var jag också ambivalent för lika många gånger som jag var rädd för att han bli lämnad var jag rädd för att bli kvävd.
Jag önskar att jag kunde stänga av ibland. Fokusera på något annat än mina känslor eller åka på semester långt, långt, bort utan mig själv. Jag skämms ofta när jag deppig. Jag har aldrig haft några särsklida problem i mitt liv liksom. Är mest som alla andra; har aldrig varit hungrig, blev inte slagen som barn, och visst att jag inte fick kolla på TV som jag ville men det gjorde mig antagligen gott. Så när den extensiella ångesten kommer över mig och jag försöker sortera bland mina tankar och känslor för att gå till botten med det hela, för att kunna må bättre, då rodnar jag inombords. Tycker att jag är en av alla dem som tror att de är så jävla djupa och bär på någon slags smärta inom sig men som egentligen bara är precis som alla andra. Jag vet inte hur jag skall förhålla mig till mina egna känslor. Och det är svårt att hänge sig några känslor i mer än 20 minuter. Jag är för otålig. Jag kan känna mig så sjukt deppig att jag börjar böla mitt under en lektion helt utan anledning för att en halvtimme senare cykla leende och sjungandes mina bästa cykel-låtar.
Nej, nu måsta jag faktiskt plugga. Psykobiologi. Självklart tycker jag att det är intressant OCH tråkigt.
3 kommentarer:
Pusspusspusspuss
sjukt bra skrivet. igenkänningsfaktorn är hög!!!!
du är så fin så. nu sitter jag på järnvägscaféet i lkpg och hatar att bussen hem är 2 timmar sen. men screw that när jag tänker tvinga ngn att hämta mig på stationen iaf och att livet verkar vara det samma ungefär överallt :) puss
Skicka en kommentar