sex starka armar

Jag har blivit lite sjuk igen. Inget allvarligt, tror inte att jag har feber ens. När är sjuk blir jag känslig, vek och jag vill att någon skall ta hand om mig. Det är då jag som allra mest önskar att mamma och pappa bodde bara runt hörnet. Då önskar jag att Benedetto skulle kunna komma förbi med en flaska bubbelvatten eller ingefärathé. Eller när jag har en riktigt dålig dag, när alla runt om mig bara blablablabla och jag behöver en fast tyst blick som säger allt. När jag inte tror på mig själv, när jag tappar fästet och behöver sex starka armar för att dra ner mig på jorden igen. Det kan lätt kännas tomt då. Men det kan lätt kännas tomt efter en rolig utekväll, efter att en tenta gått riktigt bra eller när jag cyklar över Prato della valle med solen som värmer mig i ryggen. Jag vet att jag aldrig är ensam fast att jag kan känna mig ensam. Jag har alltid sex starka armar kring mig, varje dag, en liten armé som pumpar runt i mitt blod. Det är ett mysterium varför jag, som är så himla fäst vid min familj, valt att bo så långt borta från dem. Jag har tur att min familj är så duktig på att göra sig närvarande, att de undrar och frågar, blir glada och oroar sig för mig. Det är vykort, sms, mail, telefonsamtal, brev, foton, musik och youtubeklipp. Inget slår såklart känslan av att komma hem när mamma och pappa fortfarande är uppe fast att jag kommer hem mitt i natten och mamma har bäddat rent i min säng och köpt hönökaka och sedan sover jag djupt, drömmer inte och på morgonen ringer jag Benedetto och sedan kommer han och Sara till middagen. Inget slår det, men tillsvidare får jag hålla till godo med vad helst som håller deras psykologiska närvaro vid liv. Le forze della natura si concentrano in voi che siete una roccia, una pianta, siete un urugano. Siete l'orizzonte che mi accoglie quando mi allontano.