who needs boys when there's coffee?

Det är sedan ett bra tag känt att jag är kronisk singel - eller att jag oroar mig för att jag skulle kunna vara det. Då och då får jag frågan "träffar du någon nu då?" och svaret är allt som oftast Nej. Efter mitt bestämda nej finns det två ofta förekommande efterfrågor, antingen "Ingen?" eller "Varför då?" Jag har tyckt att båda dessa frågor är extremt intelligensbefriade. Men kanske är det just Varför jag bör fråga mig för att liksom komma till djupet av detta dilemma. Och efter mycket tänkande och vridande och vändande har jag hittat svaret. Mitt framför mig, även i denna stund. Jag dricker kaffe - så jag behöver ingen kille. Hur tänker hon nu undrar ni? Jo, kaffe har samma effekt på mig som när jag är lite småkär: Jag vill träffa kaffe varje dag, kaffe gör mig varm, kaffe får mig att vakna, kaffe är gott, ibland blir jag nervös och skakis av kaffe, hjärtat bultar snabbt och hårt av kaffe, kaffe passa bra i alla väder, mina kompisar gillar kaffe, ibland kan kaffet vara för starkt eller för svagt men jag gillar det i alla fall. Jag älskar kaffe helt enkelt. Och jag planerar att vara singel tills jag hittar någon som jag kan älska mer än mitt kaffe.