Att komma igång igen

Idag börjar jag skolan igen. En ny termin med omöjligt schema, för stora klasser och för små lokaler. Jag önskar att allt det praktiska runt omkring inte tog så mycket energi. Jag blir bättre och bättre på att stänga det utanför men jag antar att gränsen går ungefär där jag måste sitta på golvet under föreläsningarna. Jag har en malande  oro i mig. Jag är inte säker på vad mitt problem är men jag känner mig nervös. Tror att det är det där med att komma igång. Senaste veckorna har jag befunnit mig i ett behagligt lunkande, i vakuumet mellan det som är gjort och det som skall göras. Och det som är gjort har gått bra men jag börjar känna att det inte räcker. Har för mycket hängande efter mig. Slutet är för långt bort och har inga konturer. Jag vill lägga in en högre växel men hur gör jag? Var är den? Jag kanske inte har någon? Kanske blir det bra med rutiner igen. Fasta tider och vanor. Måste bara känna in den nya rytmen. Har alltid varit känslig så.

Igår var det invandrarstrejk i Italien. En "Utan oss så stannar Italien upp". Jag var ute och demonstrerade. Inte så mycket folk som man kanske hade hoppats men en bra blandning av italienare och invandrare. Mycket ilska i luften, rasism är ett känsligt ämne här. Jag blev rörd och tjöt under i princip alla tal som hölls. Det är synd att man så sällan talar om invandring är positiva termer, om hur raddichion i Treviso skulle ligga kvar i marken om det inte vore för invandrare, om hur de gamla inte skulle ha någon som tar hand om dem, om hur ingen skulle hämta soporna. Om hur inga skitjobb skulle bli gjorda, för det är framförallt dem som invandrarna gör oavsett bakgrund och utbildning. Sedan jag flyttade hit har jag konfronterats med andars fattigdom och min och andras rikedom på ett helt annat sätt än vad jag gjorde när jag bodde i Sverige. Jag kan sucka när de ringer på dörren för pengar. Det är väldigt obekvämt att ständigt bli påmind över vilken tur jag har och vilken otur så många andra har, det är obekvämt att ständigt bli påmind om mitt ansvar, min frustration. Men det är nyttigt. Och jag tröstar mig med att ett leende, och att byta ett par ord kanske kan räcka någonstans de gånger jag inte ger med än en euro.