good girls go to heaven - bad girls go everywhere

Här på Via Galuppi är det oftast jag och Sara som går upp först på morgonen. Vi har en stund bara hon och jag medan vi äter frukost.  Jag sätter på den stora mockabryggaren och pressar i så mycket kaffe som möjligt och hon frågar om jag sovit gått. Sedan pratar vi alltid om våra drömmar. Jag tycker om våran lilla stund tillsammans för det skapas alltid en ärlig och intim stämning mellan oss. Och Sara berättar nästan allt för mig. Ett par timmar varje torsdag går hon till sin psykolog men en timma varje morgon berättar hon för mig... och det är en lyx. Jag känner mig hedrad. Och förundrad. Jag undrar ofta varför folk så gärna och så ohämmat berättar om deras liv för mig.
  Sara är en duktig tjej. Hon har alltid arbetat hårt och varit duktig i skolan. Hon har varit söt och snäll och glad och lätt att tycka om. Hon har organiserat, fixat, klarat av. Hon har varit onykter men aldrig för full. Hon har träffat killar men inte för många. Och inte för få. Hon har alltid varit en duktig flicka. Hon har aldrig tyckt om sig själv. Sprungit med andan i halsen, haft lektioner och två jobb samtidigt. Hon har inte gjort saker för att hon verkligen ville utan mest för att får höra att hon är duktig. Det krävs inget geni för att känna igen duktiga flicka- syndromet. Kanske den största hälsorisken bland unga kvinnor idag. För visst känns det som att det är mer regel än undantag? Och visst slutar det allt som oftast med depression, magsår och psykolog? Och varför är det så svårt att stå emot? Jag halkar själv dit så lätt. Jag måste ständigt göra mig medveten, påminna mig, akta mig. Jag försöker att se individens plats i strukturen. Jag tar på mig mina feministiska glasögon så fort jag går ut från mitt rum. För om jag slutar att se på världen genom dem kommer jag också bli en duktig flicka, jag kommer att tappa glöden, viljan och styrkan att vara något mer. Att vara mig själv.