Generellt sett är jag inget fan av att gå på middagar och fest och sånt. Egentligen är jag rätt blyg och det är lite jobbigt att vara bland så mycket folk. Det är svårt att prata med fler än en eller två åt gången dessutom hör man aldrig vad folk säger. Tumme ner helt enkelt. Att jag igår var bjuden på middag/fest hos personer jag träffat en gång tidigare gjorde inte direkt att jag bubblade av lust. Men har man sagt ja så har man så det var bara att leta fram en inte allt för tacky flaska vin och kasta sig på cykeln. Och det var nog bra att gjorde det för middagen/festen visade sig vara den typen av tillställning jag faktiskt gillar. En perfekt blandning av blivande psykologer och konservatorium studerande. Lugnt och sansat. God mat (har fortfarande inte lärt mig att jag måste fråga om det är kött i maten så jag spottade mat vid två tillfällen, man jag skämdes inte *stolt semiveggo*), mycket att dricka, folk med rastahår och Jamaicamössor som rökte hasch. Och i ett rum var det ett band som spelade jazz. Alla verkade glada. På vägen hem cyklade vi förbi en överkörd katt vars inälvor hade sprutat ut flera meter över vägen. Mari grät resterande 5 km hem och blev tyst. Hatar när folk blir tysta. Sedan gick jag och la mig. Vaknade i morse av att en zigenare spelade dragspel nedanför mitt fönster.


Mari och Giovanni har i princip gjort slut. Eller de har någon form av paus. De hörs inte. Men han har inte hämtat sina grejer. Jag tror att det sådant där man bara fattar när man är i det, var man har varandra menar jag. Jag har fram tills idag inte märkt det så mycket, förutom som Maris kompis såklart. Men jag har inte saknat Giovanni förrän idag. Det börjar bli tomt och tyst. Kan inte dölja lyckan över att slippa höra dem bråka.... men det är trist att han inte dyker upp längre. Ibland kom han med frukostcroissanter på morgonen. Det var sweet.