Ni trodde kanske att ni skulle slippa höra mig klaga nu när jag läser till psykolog och bara borde vara nöjd och glad. Men icke! Framtidsångesten tar inte semester bara för att man läser den utbildningen man vill. Hela dagen (sedan 11-tiden, alltså nästan 5 timmar nu!!!!) funderar jag över om jag verkligen borde byta inriktning på min utbildning eller om jag skall stanna där jag är. Och var skall jag göra min master? Vill jag bo i Sverige eller vill jag bo här? Eller något annat land? Och kanske att jag skulle kunna stilla min oro lite om jag kollade upp vad jag egentligen har för möjligheter men det eviga sökandet efter möjligheter känns så ångestladdat och min bästa slippa-ångest-teknik har alltid varit att undvika.
Ibland undrar jag om jag ens besitter förmågan att vara nöjd - att stanna upp och ba': Nu är det bra. Om Andersson var här skulle jag fråga henne om hon tror att det är en generations-grej, för hon är bra på att reda ut saker och ting som ter sig generationsbundet. Jag tror att det kan ha att göra med generation. Min generation, Vi, går ju och väntar på att bli lyckliga och nöjda och ba Faaaan vad nice det äääär. Men det ligger troligtvis inte ens i människans natur att känna så mer än typ 3 månader i sträck. DÖRNÖ! Lurad man är då!

Jag har fortfarande inte hämtat min cykel och har ungefär 0% lust att hämta den. Blir kanske en till buss-dag imorn. Eller så kanske jag kan låna Francescas eller Erikas (mina sambos för de som inte vet) cykel. Erika har gått runt och utstrålat depression och ångest sedan terminen börjde. Hon sitter framför TVn i pyjamas hela dagarna och det syns att hon gråter. Igår frågade jag henne om hon ville prata men hon verkade inte så pepp. Tycker hemskt synd om henne. Dessutom ger hon mig lite dåligt samvete för jag har tyckt att hon varit så himla dryg och gått och stört mig på henne utan att fatta att hon inte mått bra.

Nej, nu skall jag plugga!